Nyligen publicerade två ekonomer en omfattande analys av lönsamheten i svensk vindkraft. De har läst igenom årsredovisningarna för väsentligen samtliga aktiebolag som äger vindkraftverk i Sverige. Dessa är offentliga handlingar som vilken medborgare som helst kan begära ut från Bolagsverket. Alla uppgifter har analytikerna sedan sammanställt i ett vanligt ekonomiskt analysprogram.
Sammanfattningsvis har analysen visat på nattsvarta resultat. En mycket stor andel av företagen har gått med förlust under åren 2017-2023. I snitt har företagen gått med 39 procent förlust. Om ett enskilt företag går så dåligt brukar det leda till omedelbar krishantering, och att en hel bransch visar sådana resultat i genomsnitt saknar av allt att döma motsvarighet. Med sådana resultat går ett företag i konkurs inom bara några få år. Runt hälften av företagen har gjort aktieägartillskott, vilket är den sista åtgärd ett företags ägare tar till i ett krisläge. Det kan jämföras med akut blodtransfusion hos en patient som håller på att förblöda. Inget av aktiebolagen har gett aktieutdelning, trots att hela syftet med ett aktiebolag ska vara att göra vinst som kommer aktieägarna till godo.
Misskreditera i brist på argumernt
Nu har flera företrädare för vindkraftsindustrin kommenterat uppgifterna. Så gott som ingen har bemött uppgifterna i sak genom att visa fakta som skulle tyda på att ekonomerna har analyserat materialet felaktigt. Några har föreslagit andra tolkningar, dock utan att kunna underbygga dem med fakta. I samtliga fall har de två ekonomerna sedan kunnat visa att förslagen faktiskt inte håller. En stor andel av motelden mot ekonomerna handlar istället om att ifrågasätta deras motiv, och till och med att misskreditera dem på personliga grunder. De har utnämnts till klimatförnekare, trots att de aldrig uttalat sig i klimatfrågor. Vidare har höga branschföreträdare avfärdat deras rapporter med argumenten att de är propagandister som ogillar vindkraft. Sådana avfärdanden kanske skulle kunna ha någon relevans om det handlade om frågor om tycke och smak, men nu handlar det om revisorsgranskade ekonomiska uppgifter, som företagen själva satt sin heder i pant på att de är korrekta och därefter skickat in till en myndighet. Menar ekonomernas kritiker att uppgifterna om företagens lönsamhet är felaktiga, eftersom dessa ekonomer är otrevliga personer?
Om så vore fallet blir den logiska tolkningen att branschens företrädare anser att företagens årsredovisningar, flera år efter att de lämnats in, på något magiskt sätt i efterskott skulle kunna förändras till sämre resultat om den som läser dem är en klandervärd person. Om en vindkraftspositiv person läst samma uppgifter, hade företagen då gjort större vinster?
Man kan välja att förfäras eller skratta åt en så usel advokatyr från en politiskt omhuldad mångmiljardindustri. Att inte ha bättre argument om ett så torrt och omutligt sakförhållande som vad som står i årsberättelser riskerar att dra löje över en hel bransch. Om ekonomernas analys brister, visa då detta med fakta, men bespara oss personangrepp och magiskt tänkande. Sinnelaget hos den som granskar sifferuppgifter påverkar faktiskt inte själva uppgifterna.
Inom fundamental fysik är Erwin Schrödinger en av 1900-talets giganter. Han fick nobelpriset för den ekvation som beskriver hur energi omsätts i atomer, vilken stora delar av all fysik bygger på. Samtidigt var han pedofil, med minst sagt olämpliga förhållanden med ett flertal uppseendeväckande unga kvinnor. Schrödinger var definitivt en mycket mer motbjudande person än de två ovan nämnda ekonomerna (jag känner för övrigt dem som synnerligen trevliga och hederliga personer). Kan vi förvänta oss att svensk vindkrafts ledande företrädare kräver att Schrödingerekvationen ska förklaras felaktig, eftersom en så uppenbart omoralisk person som Schrödinger är upphovsman?
Skrattet fastnar i halsen när man studerar andra exempel i vetenskapens historia, där åsikter om personer, raser och ideologier fått företräde framför objektiva fakta. Einstein fick tidigt, långt innan det nazistiska maktövertagandet i Tyskland, fiender på grund av att han var jude. Philipp von Lenard (nobelpris 1905; vetenskapligt snille är ingen garanti för helyllekaraktär) avfärdade Einsteins epokgörande arbeten som ”judisk fysik”, och blev sedermera proponent för den ”tyska fysik” som inspirerade Hitler att motarbeta judiska forskare. Det är något av historiens gudomliga och ironiska rättvisa att en stor andel av de forskare som utvecklade atombomben, avsedd att användas mot Hitler, var judar.
Ett annat mörkt exempel på när ideologin leder till blindhet för sakliga fakta bjöd Stalin på, när han under decennier höll Trofim Lysenko under armarna. Lysenko var biolog och hävdade att förvärvade arvsanlag går i arv. Detta passade den sovjetiska kommunismen, eftersom det skulle kunna göra det lättare att fostra den nya perfekta socialistiska övermänniskan. Stalin gav Lysenko stora befogenheter att utforma forskningen i Sovjetunionen. Han tackade för uppdraget med att förstöra all sanningssökande forskning inom genetik under flera decennier. Prover och laboratorier förstördes, åtskilliga forskare avskedades och flera forskare avrättades. Detta ledde till en katastrof i det sovjetiska jordbruket, med hungersnöd som följd. Inte bara Stalin, utan även Mao, lät sig inspireras av Lysenkos politiskt korrekta doktriner, med hungerkatastroferna under Det Stora Språnget som fasansfullt resultat.
Att avfärda sanningssägare med motiveringen att de är osympatiska, eller har en usel värdegrund, eller inte stämmer in i en politiskt korrekt änglakör kan vara bekvämt för stunden. I längden är det dock en urusel strategi. Det finns en objektiv verklighet, och förr eller senare sticker sanningen upp sitt fula tryne.