Vision Höglandet
Pavel Filatiev är fallskärmsjägare i den ryska armén när invasionen av Ukraina inleds, och deltar i attacken mot staden Cherson. Efter två månader blir Pavel skadad och evakuerad. Han återvänder till Ryssland, trött på det orättfärdiga kriget – där soldaterna bara är marionettdockor, som har att välja mellan att strida eller kastas i fängelse. För att avslöja missförhållandena inom den ryska krigsmaskinen offrar han allt. På nätet publicerar han sin dagbok från kriget, där han går till rasande angrepp på landets korrupta ledarskikt och den ryska militärens hemlighetsmakeri. Han vill stanna i Ryssland, men uppmanas att fly utomlands. Här följer ett utdrag från dagboken om Pavels sista dagar i kriget.
Nu ska jag berätta om mina upplevelser av det här kriget och hur jag hamnade i det från första början. Jag är medveten om konsekvenserna som väntar mig efter att ha berättat om min tjänstgöring, men att dölja sanningen innebär bara att förlusterna i kriget kommer att bli ännu större.
7 mars
Min granatkastarservis skickas till ställningar precis bredvid mitt 6:e kompani. Vi kommer dit och är där över natten. Jag träffar mina gamla kamrater, en sergeant säger att de inte är så många i hans pluton längre, de har förlorat fyra man nära Nikolajev. Utan att tveka säger jag att jag vill ansluta mig till hans pluton i mitt gamla kompani, det känns som om granatkastarbatteriet suttit vid sidlinjen hela tiden.
Ett kort tag senare börjar det bli förluster även hos granatkastarna, över hälften av soldaterna såras. Sedan fortsätter det i över en månad, det är samma sak varenda dag utan undantag. Vi gräver ner oss, vi blir beskjutna av artilleri, vårt artilleri skjuter tillbaka. Vi ser inte ens till vårt eget stridsflyg. Vi håller våra ställningar i skyttevärnen vid frontlinjen. Vi kan inte tvätta oss, äta eller sova ordentligt. Alla får skägg och är täckta av smuts. Uniformen och kängorna börjar gå sönder.
Vi ser inte till någon från vår egen ledning. Det går rykten om att soldater vägrar åka till kriget och att vi ska få 5 miljoner rubel var när vi kommer tillbaka, att vi snart har segrat, att vi har gigantiska förluster och att NATO har satt in trupp mot oss. Dollarn ska tydligen stå i 150 rubel. Priset på socker ska ha tredubblats.
Det finns fan inget annat att äta än fältransoner, de säger till oss gång på gång att en dygnspåse ska räcka i två dygn. Sedan säger de att divisionen har slut på fältransoner. Efter ett tag är det någon smart snubbe i ledningen som kommer på idén att upprätta fältkök precis bakom våra ställningar och hittar frivilliga kockar. På grund av det här fältköket ökar artilleribeskjutningen. Sedan söker de frivilliga kockar från vårt kompani, de som tidigare anmält sig som frivilliga vägrar, skiten de hade fått att laga till var knappt ätbar. De flesta av oss äter inget av det.
”Jag är inte rädd för att dö, jag är bitter, bitter över att jag kan förlora livet av en så pass absurd anledning, bitter över alla som redan förlorat livet och hälsan på grund av den här skiten, för vad? Och för vem?”
Nu får vi information om att vi kommer att få betalt för varje dödad ukrainsk soldat eller för varje fordon som slås ut. Det var ju precis så rebellerna i Tjetjenien hade gjort förut. Det var ingen av de smarta snubbarna i ledningen som hade funderat på att förbjuda förflyttning av utrustning och fordon på dagtid, vilket bara innebar mer artilleribeskjutning av oss. Fiendens drönare kunde se vart våra fordon var på väg, så efter varje fordonsförflyttning började beskjutningen, efter ett tag hade de slagit ut det mesta av våra fordon och utrustning. Till slut får vi höra att det finns BMP-1:or och att vi ska få dem snart. De fordonen är snart 60 år gamla!
Vi får inga nya uniformer, kängor, utrustning eller varma kläder skickade till oss heller. Men vi får några kartonger, så kallad ”humanitär hjälp”, de innehåller billiga sockor, kalsonger, t-shirts och tvål. Familjer skickar saker från Feodosija, men allt kommer inte fram till oss, och det lilla som kommer fram hamnar ibland inte hos rätt person, eller också är paketen redan öppnade. Trots det är det tack vare dessa paket som vi kan äta lite mer ”ordentligt”, vi får te, kaffe, godis och konserver.
De ukrainska styrkorna försöker genomföra motoffensiver från olika håll, medan våra luftburna styrkor och 33:e motoriserade skytteregementet från Kamysjin står emot, motoffensiverna misslyckas. En del skjuter sig själva i armar eller ben eller exponerar sig själva avsiktligt för att bli träffade, så de kan inkassera tre miljoner rubel och komma ifrån det här helvetet. På natten flyger satelliter över oss som ingen annanstans på jorden. En flicka från en by i närheten får hälen bortskjuten av ukrainskt artilleri, vår sjukvårdare hjälper henne. En del av byarna i närheten blir i stort sett jämnade med marken av artilleriet.
Alla runt omkring mig blir bara argare och argare. En gammal mormor bjuder några av våra soldater på förgiftade pajer. Alla här har svampinfektion, någon tappar tänder och huden luckras upp och fjällar och det blir sår. Jag har jätteont i min rygg och mina ben, men ordern är att inga sjukdomsfall ska evakueras. Många pratar om att hålla ledningen ansvariga för bristen på förnödenheter och inkompetent ledarskap när de väl kommit härifrån. En del börjar somna när de sitter på post på grund av utmattning. Ibland lyckas vi få in ukrainsk radio, de snackar massa skit om oss och kallar oss orcher, det gör att vi bara blir ännu surare. En del super rejält, vem vet hur de fått tag på spriten. Det går rykten om att vi nu fått samma status som veteranerna från ”stora fosterländska kriget”.
Armégrupp ”O” drar sig tillbaka från Kiev, det ska vara för att visa välvilja när förhandlingarna inleds. Jag säger direkt att det är skitsnack, finns inte en chans att vi skulle retirera från Kiev, det betyder att vi har skyhöga förluster där. Efter att trycket lättat mot Kiev, sätter nu Ukraina in mer resurser mot oss. Ukrainskt stridsflyg och helikoptrar flyger över oss. Men vårt regemente står emot och vi håller ställningarna, men visst lider vi förluster.
”Jag bestämmer mig för att beskriva det senaste året som jag upplevt det, för att få så många som möjligt att begripa i vilket skick vår armé är i idag. En armé som långsamt har fallit isär, medan vi stått tysta och trott på det som visats upp på segerparaden den 9 maj på Röda torget. På segerdagen tackar vi våra förfäder som avslutade ett krig, kan det verkligen vara sant att vi, deras ättlingar, nu har startat ett till?”
Varje gång vi utsätts för artilleri trycker jag mitt huvud så långt ner mot marken som möjligt. Och jag har en tanke i skallen gång på gång: ”Herre, om du bara låter mig överleva det här så lovar jag att jag ska göra allt jag kan för att få ett slut på det här.” Redan då ville jag att de som var ansvariga för den här jävla soppan och hur kass vår armé var skulle ställas till svars och bestraffas. Jag vill att kriget ska ta slut och att politikerna ska förhandla fram en lösning.
Det som händer här kan bara jämföras med historier från ”stora fosterländska kriget”, då, precis som nu, verkar det ibland som om hela världen är i krig. Jag är inte rädd för att dö, jag är bitter, bitter över att jag kan förlora livet av en så pass absurd anledning, bitter över alla som redan förlorat livet och hälsan på grund av den här skiten, för vad? Och för vem? Jag är också bitter å min fars vägnar, som tjänstgjort hela livet i 56:e, där jag tjänstgör nu, där jag hade tillbringat min barndom och ungdom. Vart har allt det tagit vägen nu? Hur har de kunnat förstöra det legendariska 56:e så som jag kände det? Jag är bitter över att de i ledningen inte bryr sig ett skit om oss, de visar på alla sätt de kan att vi inte har något människovärde för dem, vi är som boskap. Jag är bitter för att innan de startade det här kriget, så hade de gjort allt de kunde för att bryta ner armén helt. Och varje gång vi utsätts för artilleri säger jag om och om igen: ”Herre, om du bara låter mig överleva det här så lovar jag att jag ska göra allt jag kan för att ändra på det här.”
Det är då jag bestämmer mig för att beskriva det senaste året som jag upplevt det, för att få så många som möjligt att begripa i vilket skick vår armé är i idag. En armé som långsamt har fallit isär, medan vi stått tysta och trott på det som visats upp på segerparaden den 9 maj på Röda torget. På segerdagen tackar vi våra förfäder som avslutade ett krig, kan det verkligen vara sant att vi, deras ättlingar, nu har startat ett till?
I mitten av april fick jag jord i ögonen efter en artilleribeskjutning. Jag hade haft kontaktlinser i under nästan två månader så mina ögon var torra, och när jag fick jord i ögonen förvärrades läget, jag fick hornhinneinflammation. Efter fem dagar av rent lidande, med risk för att bli blind, blev jag till slut evakuerad.
Pavel Filatiev (född 1988) växte upp i ryska Volgodonsk, följde sin fars fotspår och tog värvning. Idag lever han som politisk flykting i Frankrike.
Titeln ZOV (”rop”) anspelar på tre olika bokstäver som målades på stridsfordonen vid invasionen. ”Z” för det östra militärområdet, ”O” för Belarus och ”V” för ryska marininfanteriet.
