Patrick Ekwall: ”Det värsta jag någonsin upplevt, men jag står upp och jag lever fortfarande”

Vi sitter på Patrick Ekwalls stammisfik några kvarter bort från hans gata i charmiga äppelviken i Stockholm. En efter en kommer fram och hejar eller frågar varsamt hur det är med honom. Patrick möter alla med ett leende och svarar att ”det går framåt, det måste det göra”. Han tar en tugga av kolasnitten och när jag börjar med att fråga honom hur han och Hannah egentligen träffades, berättar han att första gången de sågs var på ”Hells Kitchen” på Stureplan.

– Det var en sen natt eller egentligen hade det väl hunnit bli morgon. Inte helt optimalt kanske. Hannah var mer på än vad jag var, vilket jag idag såklart är glad över. Men grejen var att jag just då egentligen helst ville vara singel. Jag tyckte att jag klarade mig väldigt bra själv, trivdes med singellivet och rent krasst var jag allt för egoistisk för att ha en annan person i mitt liv just då, berättar Patrick.

Lätt och väldigt okomplicerat
De träffades allt mer ofta och enligt Patrick är det svårt att sätta ett exakt datum på när de blev ett par. Det dröjde ett tag och sedan insåg de en dag att de faktiskt var tillsammans. Lätt och väldigt okomplicerat gick det i alla fall till och det är även så Patrick definierar relationen han hade med sin Hannah. 
– Vi var extremt lika, bar på samma driv och delade värderingar och åsikter. Vi har haft samma typ av uppväxt och sedan var hon bara så glad, trevlig och levnadsglad. Hannah jobbade som frisör och hade mer fasta tider än vad jag hade i mitt jobb som sportjournalist. Men redan från början fanns det en enorm acceptans från hennes håll — att jag kunde vara bortrest emellanåt och inte vara hemma då de flesta andra är hemma från jobbet. Ända in i det sista uppmuntrade hon mig. Hon brukade säga ”Åk på det!”, ”Gör det!”. Det är en väldigt fin kärleksförklaring i sig, menar Patrick.

Upptäckte en knöl
I januari år 2020 upptäckte Hannah en knöl i bröstet. Familjen befann sig på en semesterresa och Tindra busade som vanligt med sin mamma. 
– Det var i samma stund som Tindra råkade trampa på Hannahs bröst som Hannah fick så väldigt ont och när hon kände efter så fanns där en knöl. Detta var mitt i pandemin och det var inte helt lätt att få en tid för undersökning. När vi pratade runt med vänner inom vården sa de flesta att så länge en knöl gör ont brukar det inte vara farligt, berättar Patrick.
Men Hannah stod på sig och fick till slut komma på en undersökning. Därefter dröjde det inte länge tills hon genom ett telefonsamtal fick läkarens utlåtande. Samtalet som fick både Hannah och Patrick att hamna i chocktillstånd.
– De sa bara kort att Hannah hade konstaterad cancer, man hade inte bara hittat en utan två tumörer. Och man sa att hon behövde åka in på en gång. 

Väldigt hoppfulla
Planen var att Hannah skulle börja med cellgifter. Därefter skulle hon opereras och sedan strålas. Katastroftankarna fanns hela tiden där, men Patrick berättar att när chocken hade lagt sig för dem så var de ändå väldigt hoppfulla.
– Hannah var en krigare och hon sa hela tiden att hon skulle fixa det här. Inte minst när hon hade klarat av cellgifterna och såg ut att svara bra på dem. Sommaren som följde mådde Hannah helt ok. Man hade fått bort båda tumörerna och Hannah levde på som vanligt så gott hon kunde. 

Den värsta dagen i Patricks liv
Efter operationen började Hannah få ont på helt andra ställen i kroppen, speciellt kände hon av smärtor i ryggen. Både Hannah och Patrick kände på sig att det var något som inte stämde. En ny röntgen gjordes. Den dag då de fick provsvaren på dessa röntgenbilder kom att bli den värsta i Patricks liv.
– Vi fick veta att cancern hade spridit sig till både skelettet och levern. Man skulle inte kunna bota sjukdomen. Det enda handlade nu om att bromsa den så länge som möjligt, säger Patrick. Han förklarar att de inte fick tidsspann alls. Det kunde röra sig om två veckor eller 20 år, de visste inte alls hur länge till Hannah skulle kunna leva med den aggressiva cancern inom sig.

Ingenting fungerade
Aldrig någonsin tappade Hannah sin levnadsglädje. Vid årsskiftet var det som att hon fortfarande tänkte att under kan ju ske, men bara någon månad senare fick de veta att de aggressiva cancercellerna tog över bromsmedicinerna. Nu fungerade inget alls. 
– Den elfte februari blev Hannah jättedålig. Hon kräktes och var frånvarande. Hennes tillstånd blev inte bättre och dagen efter ringde vi efter en ambulans. Jag var kvar med Tindra medan Hannahs mamma och bror åkte med Hannah till sjukhuset. 
Patrick pekar plötsligt bortåt, en bit upp mot gatan.
– Precis där gick jag när telefonen ringde senare på kvällen. I telefonen fanns den professor som vi tidigare varit i kontakt med. Jag glömmer aldrig hans ord. Han sa: ”Nu måste jag tyvärr meddela att ni får förbereda er på dagar. Cancern har tagit över hela hennes kropp”. Dagen efter dog hon, säger Patrick.

Hon var inte där
Förloppet, inte minst det dåliga mående på slutet, gick så otroligt fort. 
– Jag fick inte ens chansen att ta ett riktigt avsked. När jag fanns hos henne sista dagen i hennes liv var hon helt borta. Det var som att cancern tagit sig in i hjärnan, för hon var inte där. Det är en sorg i sig att vi inte fick de där sista orden. Hannah ville aldrig prata om vad som skulle hända OM hon faktiskt dog. Det fanns inte i hennes tankevärld. Hon krigade ända in i slutet och tänkte att detta var något vi skulle lösa, berättar Patrick.

En livslång sorg
Tre mardrömmar hade Patrick. Den första var att Hannah skulle dö, den andra var att berätta för deras dotter att hennes mamma inte längre var vid liv och den tredje var begravningen. 
– Jag minns att vi satt i sovrummet, Tindra och jag. Jag började med att säga att jag hade något hemskt att berätta. Stunden som följde är den värsta jag varit med om. Det där tillfället river sår i mitt inre så fort jag tänker på det och jag kommer leva med den bilden på näthinnan för alltid.
Patrick berättar hur Tindra reagerade genom att gråta och ropa efter en ny mamma, en ny Hannah. Och att hon, precis som sin pappa, bara ville att allt skulle vara en mardröm.
Vid ett tillfälle frågade Patrick sin terapeut hur ofta Tindra kan tänkas fundera på Hannah, när terapeuten svarade Patrick ”säkert lika ofta som du”, knöt det sig i magen på honom.
– Jag tänker ju på Hannah minst en gång varje timme. Såklart att jag tänker på att detta är en livslång sorg för vår dotter. Hur ska hon kunna leva utan sin mamma?

“Jag mådde otroligt dåligt”
Hannahs begravningen hölls tre veckor efter hennes bortgång i Västerleds kyrka. Patrick beskriver den som fin.
– Hur fint det nu kan bli att begrava sin fru? Det var vackra sånger och allt sådant där, men jag mådde otroligt dåligt. Begravningen, att sitta där med Tindra tätt intill mig, var en otrolig prövning. Hannah blev endast 39 år. Hon var alldeles för ung, det var för tidigt och det är bara orättvist.

Cancersystrar 
Patrick och Hannah pratade redan i tidigt skede om att de ville berätta om sjukdomsförloppet för andra. Då visste de inte hur slutet skulle bli, men de ville vara öppna om vad de gick igenom för att slippa en massa tissel och tassel.
– Hannah fick många cancersystrar under sjukdomens gång, inte minst genom sociala medier. Det är så många som har hört av sig till både henne och mig, som berättar om sina resor och vad de går igenom. Både direkt drabbade och anhöriga till dem. För mig har det hjälpt att prata om sorgen, speciellt när jag ser vilken otroligt fin respons jag får ta emot. 

Det är ett helvete man går igenom
Enligt Patrick finns det inga generella tips eller råd att ge till alla som hör av sig. Inte minst på grund av att alla människor är olika. Men för honom har det hjälpt att prata. Han menar att det är inte fel att prata om sorg och hemskheter. Men man behöver inte prata om cancer och död hela tiden, det viktiga är att prata överhuvudtaget.
– Jag har pratat med människor i min närhet, kollegor och även min terapeut som gett mig både stöd och hjälp. Det är svårt att ge råd till andra i samma situation, men generellt är det ett helvete man går igenom, men man går vidare för att man måste. Det kanske låter lätt att säga, men på detta vis går jag i alla fall igenom min sorg.
På frågan om Patrick tycker det är extra jobbigt att bli igenkänd på stan i en sådan här sorgeprocess, svarar han att det snarare ger energi.
– Det är så många som kommer fram och vill prata, är förstående och vill väl. Kanske har det bara varit en fördel för mig i just den här situationen, säger han och menar att det här med kändisskapet är ju ändå något som kommer med yrket, en del av hans jobb. 

Familjen vill hjälpa andra
Patrick beskriver att det inte var helt lätt för Hannah och honom att få Tindra.
– Det var en stor kamp för Hannah att bli gravid och för henne var det första barnet, så när Tindra väl kom var jag nästan mer glad för Hannahs skull än min egen. Hannah och Tindra var extremt tajta, de båda satt liksom ihop, förklarar Patrick. Och även om Hannah inte var min dotter Wilmas mamma så stod även de varandra nära.
– Wilma tyckte väldigt mycket om sin bonusmamma och när Hannah blev sjuk startade Wilma en insamling i hennes namn. Hon ville inte att någon annan familj skulle behöva gå igenom det som vi har gjort. Målet var att få ihop 5000 kronor, men hon är nu uppe i 1 301590 kronor, säger Patrick och beskriver stoltheten kan känner över sin dotters insats.
Även Patrick vill göra vad han kan för att hjälpa och därför är han numera en stolt ambassadör för Bröstcancerfonden.

Vad saknar du mest med Hannah?
– Jag kan inte gradera vad jag saknar mest, det är hela livet vi hade, vardagen vi delade. Jag saknar henne extra mycket om vi gör saker som jag vet att hon gillade och hade velat vara med på. Innan jag träffade Hannah hade jag inga som helst problem med att leva som singel eller med ensamheten. Men det var ju för att den då var självvald. Nu hatar jag att sitta ensam hemma, vissa kvällar har varit helt vidriga.

Finns det några ljusglimtar i nuläget?
– Bara att jag har mina två döttrar är en lyckoboost i sig. Att se Tindra komma framåt i sin sorg känns bra. Då och då gråter hon efter sin mamma och det smärtar såklart att se, men ändå är det skönt att se henne få utlopp för sina känslor.  Just nu har det varit många praktiska frågor. Jag har ju rätt obekväma tider i mitt jobb, men har i alla fall försökt att dra ner lite på resandet i jobbet. Sedan två månader tillbaka har vi haft en au pair som bor med oss. Hon är en stor hjälp. Jag mår även bra av att jobba och träna.

Hur ser du på framtiden?
– Hannah hade blivit vansinnig om vi rullat ner gardinerna och bara suttit och stirrat in i väggen. Hon ville inget hellre än att vi skulle leva. Då ska vi försöka göra det, så mycket vi kan. Jag ska göra allt för att ta mig och Tindra framåt. Det dippar väldigt mycket emellanåt och då sitter jag bara och gråter. Det kan vara i bilen, när jag tränar eller under högtidsdagar. Skolavslutningen med Tindra var hemsk. Det som hänt är oerhört svårt, det värsta jag någonsin upplevt, men jag står upp och jag lever fortfarande. Det liv vi har nu måste bli så bra som möjligt. Jag funderar på att köpa en lägenhet som jag och Tindra kan åka till emellanåt. Något som blir vår grej, något nytt och en plats där vi kan skapa nya minnen ihop. Annars tror jag att det bästa för mig och Tindra är att inte konstra till saker och ting. Vi behöver inte hitta på en massa extra saker, vi får lov att fortsätta att bara va. Vi gillar båda saker som att shoppa, prata eller bada tillsammans i poolen. Det viktigaste är att bara vara tillsammans.