Mikael Torstensson
Tidigt en morgon 2009 gick två av Auschwitz säkerhetsvakter sin sedvanliga runda. Efter bara några minuter gjorde de en makaber upptäckt: den fem meter långa och 40 kilo tunga smidesskylten »Arbeit Macht Frei« var borta. Portalsymbolen för nazismens ondska hade slitits bort från ingången till den plats där miljoner människor utsatts för historiens mest avskyvärda brott.
Knappt fyra månader senare ledsagade svenska poliser en handfängslad 34-åring till ett väntande polskt militärflygplan. Den gripne var Anders Högström, avhoppad nazistledare och sedan antirasistisk frontfigur; hyllad i Globen av den svenska artisteliten, QX-galans stjärna, en kille som i åratal turnerat runt med Palmepristagaren Björn Fries. Utöver att vara hjärnan bakom Auschwitzkuppen misstänktes han nu för att ingå i ett globalt högerextremt terrornätverk.
Turbulent livsberättelse
I boken Extremisten berättar Anders Högström för första gången om hela sitt turbulenta liv. Det är en historia om våld, lögner och svek, men även om en längtan efter gemenskap och en Gud värd att tro på. Boken skildrar också den moderna svenska högerextremismens framväxt under rasistmordens 1990-tal och de starka motkrafter som mobiliserades av både myndigheter och enskilda människor. Vi bestämde träff med Anders för ett samtal om hans bok och omvälvande livsresa.
Anders, du är aktuell i boken Extremisten, vad är det för bok?
Boken ”Extremisten” är författad av journalisten Bosse Gustavsson och bygger bland annat på de samtal som förts oss emellan sedan 2014. Här bjuds läsaren en osminkad insyn i min livsresa. Från barndomens kanske mer oskyldiga malörer, till ett fullt utvecklat kriminellt leverne. Men boken utgör även ett viktigt tidsdokument och kan förhoppningsvis kasta ett välbehövligt ljus över dunkla frågor. Hur bemöter man extremism och vad bör man undvika? Bokens ambition är väl knappast att stå som fullkomligt problemlösande modell till dessa frågor. Men den visar tydligt hur det kan gå när unga människor lämnas att ensamma tolka sin samtid. Just det faktum att bokens tillkomst är en mångårig process tror jag personligen är svaret på den öppenhet många läsare har vittnat om. Författaren har på ett mycket skickligt sätt tydliggjort och blottlagt min personliga inställning då det kommer till skuldfrågan. Vilket i sig har varit en mycket slitsam vandring från blind förnekelse till öppet erkännande.
Hur ser ditt liv ut idag?
Jag vågar nog påstå att jag idag lever ett ganska normalt liv. Familj, vänner och arbete är min vardag och jag stortrivs med det lugn som jag numera har landat i. Mina upplevelser från tidigare liv är jag dock noga med att hålla i så färskt minne som möjligt, detta då dessa erfarenheter är direkt avgörande då det kommer till den människosyn jag idag bär inom mig. Jag är fullt och fast övertygad om att en hygglig dos ödmjukhet kan erövras bara genom att stundvis kasta ett öga i backspegeln och påminnas om de egna tveksamheterna.
Det är stor skillnad mot den gängse mediabilden av dig som naziledare och dömd i samband med stölden av den klassiska entréskylten till koncentrationslägret Auschwitz. Hur var din barndom?
Då det kommer till de problem som kantade min egen uppväxt så står nog svaret inte att finna bland de klassiska ursäkterna. Jag växte upp under förhållandevis trygga omständigheter med föräldrar utan laster så som alkohol eller kriminalitet. Vi barn utsattes aldrig för våld i hemmet, varken fysiskt eller psykiskt. Vällagad mat stod alltid på bordet och kläder för alla väder var en given självklarhet. Jag var den yngste i en barnaskara av fem. Det man däremot kan lasta mina föräldrar, är väl deras oförmåga att se den sistfödde lille killens något annorlunda beteendemönster. En uppenbart problemskapande liten energiraket med svårslagen förmåga att göra fel saker. Man borde tidigt satt tydliga gränser och kanske på så vis tyglat situationen. Mina föräldrar sa dessvärre aldrig riktigt ifrån. Kanske i en missriktad välvilja, vilandes i en förhoppning om att lära av egna misstag. Det funkade uppenbarligen då det kommer till mina syskon men minstingen trillade igenom ett alldeles för grovmaskigt skyddsnät.
Varför blev du nazist?
Att svara på frågan om varför jag drogs just till nazismen är på något sätt lika enkelt som svårt. Enkelt för att jag var en liten sökande kille på jakt efter ett sammanhang och en mening med tillvaron. För att jag ville bli en del av något viktigt och att vara behövd, sedd och uppskattad för den jag var. Svårt för att de absolut flesta i snarlik situation inte vänder sig till liknande ideologier. Men jag vågar nog påstå att det knappast var nazismen jag vände mig till utan snarare den första bästa företeelse som bjöd mig en samhörighet. Hade det varit kommunister som sträckt mig handen så hade jag med stor sannolikhet hamnat i det röda träsket istället för det bruna.
Vad kunde samhället gjort annorlunda?
Det finns naturligtvis en uppsjö av saker som man från vuxenvärldens och samhällets sida borde och kunde gjort annorlunda. Det vilar kanske en flathet över vårt sätt att agera då det kommer till ungdomar med den typ av problematik som jag själv hade. Vi bemöter många gånger ett destruktivt beteende med en missriktad snällhet. Vi tror oss kunna krama vilsna ungdomar till en bättre tillvaro och är vi bara snälla nog så kommer det säkert att lösa sig. Det finns naturligtvis ingen absolut sanning då det kommer till dessa frågor och det som funka för den ene funkar kanske inte för den andre. Men en kille som jag borde tidigt ha lyfts ur ett så tydligt destruktivt sammanhang och om så krävts tvångsplacering långt ifrån hemtrakternas tveksamheter. De sår en sådan tvångsåtgärd möjligtvis skapar måste ställas mot de enorma skador som en fortsatt och eskalerande kriminell karriär ofrånkomligt serverar. Jag vill dock vara tydlig med att den ovanstående lösningen förmodligen hade passat mig men att den naturligtvis kan vara helt förkastlig för andra.
Hur hamnade du i ett polskt fängelse?
Efter det att min inblandning i den uppmärksamma Auschwitz-kuppen blev uppenbar så utfärdades en så kallad internationell arresteringsorder. Kort därpå så greps jag under helt odramatiska förhållanden i min dåvarande bostad på Kungsholmen i Stockholm. Jag fördes till Kronobergshäktet och spenderade cirka två månader där i väntan på utlämning.
Vad hände i fängelset i Polen?
Montelupich prison är ett ökänt fängelse i den vackra kulturstaden Krakow, beläget i södra Polen. Med svenska mått mätt så lämnar den skrämmande kolossen med god 1800-talsstandard lite att önska. De kraftigt nergångna lokalerna har tidigare använts av både nazister så väl som kommunister i sin gemensamma iver att förfölja, tortera och mörda sina medmänniskor. Det vilar onekligen något tungt och obehagligt över anstaltens hela existens och man kan stundvis uppleva att det förflutnas fasor sitter djupt förankrat i de mörka cellväggarna. Fängelset är kraftigt överbelastat och de trånga cellerna bebos inte sällan av ett 20-tal interner. Många gånger finns det vare sig sängar till alla eller fungerande toalett. Maten är aningen spartansk och består till största del av potatis. Duscha gör man vid ett tillfälle i veckan. Dessvärre är det inte helt ovanligt att det går 14 dagar mellan varven, vilket naturligtvis under de heta sommardagarna får ytterst tveksamma konsekvenser då det kommer till hygienen i en överbefolkad och på tok för liten cell. Under nästan ett års tid så var denna plats min verklighet och man kan naturligtvis lockas tro att min uppfattning idag är enkom negativ då det kommer till detta fängelse. Men jag ser numera denna ofrivilliga vistelse med andra ögon. Visst är det kanske så att våra polska grannar kunde snygga upp lite på platser som Montelupich, men å andra sidan så ställer jag mig nästan mer skeptisk till de svenska fängelsernas hotell-lika standard. Faktum kvarstår att polskt fängelse avskräcker, svenskt gör det inte. Vad som är rätt i detta resonemang överlåter jag till andra att avgöra.
Hur skulle du beskriva upplevelsen av tro för en som inte har någon erfarenhet av det livet?
Jag har under hela mitt liv varit en sökande människa. Som liten grabb plöjde jag igenom den nordiska mytologins sagor och berättelser. Visst fyllde dom en funktion, åtminstone då det kommer till att roa en äventyrslysten pojk. Men med tiden så började jag söka svar på frågor som inte stod att finna i de visserligen spännande berättelserna om Tors tilltag. Att söka svar i kristendomen var mig då fullkomligt främmande. Kanske inte för att jag bar någon form av motvilja inom mig, utan snarare för att det inte fanns någon naturlig inkörsport. Mina föräldrar visade aldrig några större intressen för tro, min mormor var definitivt kristen men behöll för det mesta dessa tankar för sig själv. Till och från genom mitt tidigare liv kom jag i kontakt med kristendomen men jag var av olika anledningar aldrig mottaglig. Några år innan Auschwitz historien gick jag svenska kyrkans grundkurs men upplevde dessvärre bara en ökad distans. Det som på allvar förändrade mitt andliga liv och slog upp portarna till en värld av tro var min upplevelse i polskt fängelse. För första gången tog jag mig tid att studera bibeln på allvar och på det sätt som jag sedan dess alltid rekommenderar, från pärm till pärm. På detta sätt skapade jag mig en grundläggande helhetssyn över den bok och den tro som förändrat mitt liv. Många icketroende människor har en nästan glödande iver att ständigt försöka motbevisa troende människors livsglöd och mening. I just detta beteende tror jag vi finner svaret på hur det är att vara kristen. För tänk dig själv om du ständigt var törstig, om du ständigt var hungrig och om din vän alltid stod där vid din sida tillsynes mätt och belåten. Skulle du inte tillslut ifrågasätta eller kanske till och med bli irriterad? Som kristen upplever jag att man ofta utstrålar ett behagligt lugn och om själen törstar kan vi var som helst och när som helst släcka törsten. Ett faktum som naturligtvis upprör den som inte tror.
Vad hände i ditt liv när du kom tillbaka till Sverige?
Väl tillbaks i Sverige påbörjade jag en lång och svår väg mot att bli accepterad som människa. Det är en kamp som någon med min bakgrund måste vara beredd att kämpa i princip så länge man lever. Man måste ställa sig ytterst ödmjuk till det faktum att människor som inte känner min person utan bara min historia kan ha en ganska negativ bild. Men jag har även lärt mig att om den du möter inte vill ta del av din frid, så är det bara att vända om, borsta bort dammet från dina skosulor och istället vandra dit där du är välkommen.
Du hamnade i Syrien i ett stridande förband, hur gick det till?
Under 2015 arbetade jag inom den församling som jag idag tillhör. Det var då ofrånkomligt att de fruktansvärda händelser som utspelade sig i mellanöstern flitigt diskuterades. Islamister fullkomligt vräkte sig i orgier av våld och hat. Man mördade människor oavsett hur man såg ut eller vilken tro man bar. Hatet och våldet mot våra kristna systrar och bröder blev allt mer oroväckande och tanken på att göra något väcktes till liv. Naturligtvis var jag väl införstådd med att jag personligen knappast kunde förändra något nämnvärt, det handlade väl snarare om en symbolisk aktion. När jag lyfte frågan om tjänstledighet möttes jag dessvärre av en djup oförståelse. Problemet stod kanske inte att finna i en eventuell hjälpinsats på plats, utan snarare i det faktum att min plan var att ansluta mig till den kurdiska armen. Något som församlingens ledning helt förkastade. Allt under pacifistisk flagg. En enligt mig fin och nobel tanke i alla fall på pappret. Problemet var bara att detta resonemang knappast skänkte mig lugn och ro. Ständigt dök tanken upp. Hur kristet är det att sitta i Sverige och tala om vikten att hjälpa jordens utsatta, samtidigt som våra egna mördas på löpande band och jag blundar medvetet? Var i Bibeln finner jag stöd i tanken att stillasittande se på när människor mördas? Jag kunde till fullo förstå den personliga motviljan att besöka en krigsskådeplats, men att aktivt försöka få någon att inte hjälpa en nödställd. Det kunde jag inte förlika mig med. Jag sökte svar i skriften och sa helt enkelt upp mig. Sålde bilen och tog första bästa flyg till Kurdistan.
2015 års tur blev relativt kort, detta då min mor insjuknade och jag fick återvända hem. Men jag hann med att besöka kristna flyktingläger och möta små fotbollsspelande barn, vars ögon med all önskvärd tydlighet skvallrade om att jag hade valt rätt. 2016 återvände jag för att den här gången ansluta mig till ett stridande förband inom Peshmerga, den kurdiska armen. Jag spenderade en dryg månad ute vid själva fronten och håller idag dessa erfarenheter som något av de viktigaste. Visst möter jag idag kristna som inte förstår mitt val eller kanske till och med argumenterar emot. Men när jag bemöter deras resonemang med den omvända frågans taktik så vissnar argumentationsglädjen alltid fort. Ty på frågan om de själva skulle ta till våld för att skydda sin egen dotter från våldtäkt, tortyr och mord så har jag hitintills inte mött någon som stillasittandes skulle titta på. Osökt ställs ju frågan. Vem är jag att ta mig rätten att beskydda min egen familj men förneka min medmänniska samma rätt?
Vad är då så viktigt med att bära en tro?
Ja, det är naturligtvis helt upp till var och en att själv besvara. För mig är det lite som att aldrig vara ensam och att det finns något där som ständigt uppmanar mig att försöka göra det som är rätt. Någon sa till mig ”tänk om gud inte finns”, skulle det vara fallet så har blotta tanken på hans existens än dock gjort mig till en lycklig människa.
Text: Mikael Torstensson
Foto: Marco Gustafsson
