Svalbard

Nordligaste kommersiella flygplats Longyearbyen på Svalbard. Vi gör den märkliga upplevelsen att flyga in i polarnatten, utanför fönstret byts förmiddagsljuset så sakta mot totalt mörker, vi reser rakt
in i polarnatten – över fyra månader utan att solen visar sig och lång tid utan någon som helst gryning. Vi landar vid lunchtid i ett närmast totalt mörker, iskall vind och en känsla av att vi hamnat vid världens ände, vilket vi bokstavligen har.Longyearbyen är världens nordligaste fungerande samhälle. Här finns butiker, skolor, universitet, restauranger och hotell. Allt på den omgivande kärva och respektingivande naturens villkor. På helaögruppen bor 2600 personer och de esta just här i Longyearbyen, det är hit de esta turister kommer också. Turism är en växande näring när kolgruvorna stänger en efter en. Att vi vistas här på naturens villkor blir klart när man förklarar att här är isbjörnarnas land, de har på många sätt större rättigheter än människorna, de ärdessutom er. De har dock inte rätt attangripa människor och man får inte lämna tätorten utan att ha med ett gevär för att kunna skydda sig mot ett angrepp av de stora björnarna.

Det näst största samhället är det ryskkontrollerade Barentsburg, ett gruvsamhälle som är en rysk enklav, bebodd av runt 600personer. Det är en rest av Sovjet medtidstypiska byggnader och Lenin statyerpå torget. Ett av målet med vår resa är att ta oss till denna bosättning, rakt genom vildmarken, över glaciärer och fram till denna del av Ryssland. Det är runt 12 mil med snöskoter att ta sig dit och tillbaka, mer om detta senare.

Det ständiga mörkret är märkligt, man blir totalt tidsvill. Besynnerlig känsla att äta lunch omgiven av mörker. På efter- middagen står slädkörning på schemat.
Vi hämtas på hotellet av en trevlig guide, får klä oss i tillbörlig klädsel och tillslut bli körda ut till en av hundgårdarna straxutanför Longyearbyen. Här väntar en fantastisk upplevelse. I den bistra kylan får vi plocka ihop ett varsitt team av slädhundar, spänna fast dem framför slädarna och sedan ge oss ut i den makalösa Svalbard- naturen. Månljuset gör annan belysning överflödig och vi svävar fram över is och snö, omgivna av mäktiga berg, vildrenar som springer iväg när vi närmar oss. Och på himlen fladdrar gröna stråk. Norrskenet ger en magisk dimension av denna oerhörda naturupplevelsen. Hundarna springer med full kraft och man får använda hela kroppen för att parera slädens krängningar på bergssidorna. Efter en lång runda återvänder vi till hundgården och får ta hand om hundarna och se till att de kommer tillbaka till sina respektive hundkojor där de bor, helt utan värme i den bistra polarnatten.

Rejält trötta kommer vi tillbaka till hotellet, tinar upp ansiktet där istappar bildats från näsa och skägg för dem som harsådant. Det blir middag på en av Longyearbyens restauranger, vi serveras av en svensk. En av många som väljer att komma till Svalbard för att arbeta, lugnet den fantastiska naturen och stillheten drar. Man får även bra betalt och skatten är väldigt låg, förklarar man varför man väljer månader av totalt mörker och bister kyla. Dagen efter väntar ett av vårt livs stora äventyr, skoterfärd i upp till tio timmar genom den Svalbardska vildmarken.

På morgonen äter vi frukost i god tid och sätter oss fullt påbyltade och väntar på vår guide som ska ta oss med till ryska Barentsburg. Klockan blir 8 och ingen guide syns till. Vi ringer företaget men ingen svarar. Hotellreceptionisten försöker också. Inget svar. Jag roar mig att googla namnet på företaget som vi bokat genom en respektabel byrå på nätet. Vi tittar på kommentarer och recensioner. Vi blir smått chockade när vi läser den ena spökhistorien värre än den andra. En före detta anställd guide berättar att han inte fått betalt på tre månader och att företagets båt, som han jobbade på, flera gånger sprungit läck ute på det iskalla havet och vid minst ett tillfälle börjat brinna. Vi frågar receptionisten om hon känner till företaget och om det har hänt att de inte dykt upp förr. Det har det berättar hon och hon förklarar att hotellet aldrig bokar några turer med detta företag på grund av det.
Stämningen sjunker betydligt när vi inser att vi kanske inte kommer iväg till Barentsburg, det är en tvetydig känsla då vi verkligen inte vet om vi vill ge oss ut på en resa som direkt kan hota våra liv med en arrangör med en historik som hämtad från en skräck film. Just då dyker en guide upp, mer än en timme försenad.

Han hade glömt bort oss! Vi kör i ilfart till företagets så kallade kontor där några fullt påpälsade medresenärer väntar, det är ett par islänningar, några israeler och några engelsmän. Guiden visar sig vara från Skottland och grymtar förtjust att det är bra att det är engelsmän med för de kan isbjörnarna ta först. Vi får i en hast ta på oss stora overaller, baklavas över huvudet, stora handskar och gigantiska stövlar och sist hjälmar med visir. Guiden förklarar att får man imma på visiret så kommer det att frysa helt på noll tid och omvandlas till is vilket ger typ noll syn när man kör en snöskoter rakt ut i vildmarken på Svalbard.
– Då kan vi inte göra något för att hjälpa er på glaciären, säger guiderna gång på gång. Man undrar i sitt stilla sinne vad de menar? Lämnas man för att dö i polarnatten eller vad?
Man förklarar även att all hud måste vara täckt annars kommer man att förfrysa
sig på nolltid.

Efter denna introduktion tas vi i ilfart till snöskotrarna som står ner snöade och djupfrusna nere vid hamnen. I månljuset introduceras vi i superfart om hur man kör snöskoter över glaciärer och sedan bär det iväg. Jag har aldrig kört snöskoter innan och nu ligger 12 mils körning rakt ut i vildmarken till det tillsynes avlägsna Barentsburg framför oss. Guiderna berättar att en lavin gör att man måste ta en annan väg, vi är de första som ska resa denna väg på hela säsongen som startat denna dag. Guiderna själva körde till Barentsburg första gången dagen innan och berättar att terrängen var mycket utmanande. Så bär det iväg. Genast immar mitt visir och snart kryper isen allt längre upp. Baklavan blir fuktig och is bildas på kinden strax under ögonen. Fartvinden känns som knivar som skär rakt in i kinden. Vi lämnar civilisationen bakom oss och kommer fram till ett berg som stupar nästan rakt upp. Vi instrueras att för allt i världen inte släppa på gasen utan dra på de flera hundra meterna raktupp på berget där glaciären börjar. Alla tar sig upp med blandad nivå av förskräckelse. Vår skotske guide gormar om att vi minsann måste dra på om vi ska kunna ta oss till Barentsburg. Nu börjar en resa på era timmar över glaciär och berg, jag får upp en tubhalsduk ända upp till ögonen utanpå baklavan och det hjälper mot den bitande kölden som kryper ner mot minus 30 grader sedan gör fartvinden sitt där vi kör upp mot 70 kilometer i timmen över den oländiga terrängen. På glaciären drar en iskall vind fram för att göra det hela än mer utmanande. Jag lyckas vinkla visiret så jag kan se hjälpligt och mitt i allt detta njuter jag av äventyret och den overkliga stillheten på sista utposten innan nordpolen. Efter några timmar närmar vi oss faktiskt Barentsburg. Israelerna kultade med sin skoter på en bergssida men klarade sig oskadda men skärrade. Några skrubbsår i ansiktet fick de med sig. Väl framme i gruvsamhället Barentsburg väntar en bebyggelse som hämtad från en spionthriller från sovjettiden. Vi tar oss in i hotellet med klassisk rysk stil och standard och det visar sig att vi är årets första gäster. Inga besökare har lyckats ta sig över den vindpinade glaciären. Vi tinar sakta upp och jag märker att jag har frostskador på högra kinden.