Jan Blomgren
Visioner om ett framtida lyckorike kan i sina bästa stunder inspirera till berömvärda gärningar. Samtidigt saknas inte exempel på hur även visioner om en gyllene framtid har motiverat fasansfulla vidrigheter. Vilken roll kan utopier spela frågor om energi och klimat?
Titeln på Thomas Mores bok Utopia från 1516 är en ordlek. Han satte samman två grekiska ord som betyder ”inte” (ou) och ”plats” (topos), vilket alla lexika berättar. Vad som inte lika ofta framhålls är att kombinationen ”bra” (eu) och ”plats” (topos) mycket väl ha kunnat varit en baktanke från Mores sida. På engelska, såväl för ett halvt årtusende sedan som nu, låter dessa två nyskapade ord likadana.
Ett idealsamhälle
Mores Utopia är ett idealsamhälle med jämlikhet. Alla arbetade sex timmar om dagen, och arbetsuppgifterna roterades så alla fick göra alla sysslor. Det fanns inga advokater, helt enkelt för att invånarna var så fredliga att interna konflikter aldrig uppstod. Krig mot grannländerna var sällsynta, och när de väl uppstod köpte Utopias invånare legoknektar att göra jobbet.
Med dagens mått skaver dock beskrivningen på vissa punkter. Jämställdheten var inte total; kvinnorna skötte fortfarande hus och hem på egen hand. Slavar och krigsfångar fick utföra mindre attraktiva sysslor.
Kritik av samtiden
Mores bok tolkades av samtiden – troligen helt korrekt – i första hand som en kritik av förhållandena i England vid denna tid. Sådan kritik var inte helt riskfri, och med tiden kostade den More livet. När Henrik den VIII bröt med påven och gjorde sig själv till kyrkans överhuvud vägrade More att godta att den världsliga makten skulle stå över den kyrkliga. Detta ledde till halshuggning, med någon slags senkommen upprättelse fyrahundra år senare då han helgonförklarades av påven Pius XI.
Ett ideal som inte existerar
Att More valde namnet ”icke-plats” för sitt idealsamhälle var ingen tillfällighet. Hans tanke var att beskriva ett ideal, mycket medveten om att detta inte existerade, och More trodde nog inte att det någonsin skulle gå att realisera. Den betydelsen har också ordet ”utopi” med tiden fått – ett tänkt idealsamhälle som inte existerar i verkliga livet.
Svåra prövningar
Tanken om ett framtida lyckorike där nutidens skavanker är borta finns i många tappningar. I Bibelns sista bok, Johannes Uppenbarelse beskrivs det nya Jerusalem, den heliga staden komma ner ur himlen, från Gud. Där ska Gud bo bland människorna och torka alla deras tårar. Döden ska inte finnas mer, och ingen sorg, ingen klagan och ingen smärta ska finnas mer. Det som en gång var är borta.
I socialismen finns en tämligen vag idé om det kommande klasslösa samhället som en slags sekulär variant av den himmelska tillvaro Johannes profeterar om. I båda fallen föregås det slutliga lyckliga tillståndet av svåra prövningar på vägen dit.
I det bibliska fallet handlar det om diverse plågor i form av krig, naturkatastrofer och globala pandemier. I det socialistiska fallet föregås det jämlika lyckoriket av den stenhårda proletariatets diktatur. I båda dessa två visioner om framtiden finns alltså tanken att lyckoriket inte uppnås bekvämt, utan kan nås först efter svåra umbäranden. Denna tanke tycks förena såväl religiösa som sekulära målbilder.
Att undvika en katastrof
I klimatdebatten kan man utan större ansträngning hitta pendanger till traditionella tankar om utopier, dock med en viktig skillnad. I klimatdebatten tycks det inte i första hand handla om att etablera ett idealsamhälle, utan om att undvika en katastrof. (Undvika slaget vid Harmageddon kanske en bibliskt skolad läsare skulle säga.)
Hotbilden är uppenbarligen inte helt konsistent
Om sluttillståndet därmed är mindre utmejslat i positiva termer är beskrivningarna av katastroferna på vägen till utopin väl så utvecklade. USAs tidigare vicepresident Al Gore profeterade 2009 om att Arktis skulle vara isfritt redan fyra år senare (2013), en profetia som inte åldrats med behag – men han kan trösta sig med Nobels fredspris som plåster på såren.
VD och teknikchefen vid ett bolag som förbereder bygget av ett stålverk i Norrbotten har motiverat stålverket med att jorden håller på att brinna upp och att Golfströmmen riskerar att vända. I det senare fallet torde effekten åtminstone i vår del av världen bli det motsatta mot att vi riskerar att brinna upp: vi torde snarare frysa rätt rejält. Hotbilden är uppenbarligen inte helt konsistent.
Utopier som inspirationskälla
Utopier kan i sina bästa stunder inspirera till berömvärda gärningar. William Wilberforce och John Newton, det brittiska radarpar som starkt bidrog till att slaveriet förbjöds, hämtade båda sin näring och inspiration i den kristna visionen om det kommande himmelriket.
Det saknas dock sannerligen inte exempel på att utopier som inspirationskälla fått motsatt effekt. Hitler drömde om ett tusenårsrike för den ariska rasen, med känt och fasansfullt resultat. Det klasslösa samhället i socialismen har hittills motiverat dödandet av bortåt 100 miljoner människor totalt i många delar av världen.
Människan är kapabel att begå vidrigheter
Hur kan det komma sig att visioner om ett framtida lyckorike kan motivera vidrigheter? Människan är inte den perfekta moraliskt högtstående varelse vi gärna vill tro oss vara. Vi har en mörk sida som gör oss kapabla att ta till våld i svåra situationer. En vän, till yrket advokat, har försvarat mördare ur alla samhällsklasser och familjeförhållanden, och med alla nivåer av utbildning. Han framhåller att nästan alla människor kan begå fasanfulla handlingar om de känner sig tillräckligt desperata. Vi är inte så immuna mot vidrigheter som vi vill intala oss.
Det krävs en ideologi för att döda miljoner
Att enskilda människor kan begå våldsbrott i extrema situationer räcker dock inte som förklaring till systematiska utrotningar. Det krävs en ideologi för att döda miljoner. Här kommer utopins tveeggade svärd in. Den kan inspirera till berömvärda gärningar, men även till exempellösa illgärningar.
Ju större mål, desto mer helgar målet medlen. Ser man framför sig att världen kommer att gå under och mänskligheten kommer att utraderas från jordens yta – gärna kryddat med massutdöende av djurlivet – blir det motiverat att vidta drastiska åtgärder. Med sådana framtidsperspektiv blir det rimligt att avskaffa demokratin eftersom de mindre upplysta kan försena det nödvändiga stålbad som vi, de upplysta, inser att verkligheten kräver. Åtminstone en svensk politiker och en filosof har uttryckt sådana tankar offentligt.
Om målet är att rädda planeten från undergång, är det då inte motiverat att kalhugga skogen för att ge plats åt vindsnurror och solceller? I en sådan situation kan man väl inte låta okunniga naturälskare stoppa oss från att rädda planeten? Vi offrar ju bara naturen på planeten för att rädda naturen på planeten…
