Vision Höglandet möter annika strandhäll för ett samtal om hennes man thomas som tog sitt liv

Annika Strandhäll hade fått förfrågan om att skriva bok flera gånger tidigare, men händelser har legat för nära i tid. Distans, tid och bearbetning var det som gjorde att hon, fem år efter att hennes make Thomas tog sitt liv, kände sig redo att ge ut ”Att stå kvar när det blåser”.

– Detta med att stå kvar när det blåser är något som präglat mitt liv, både privat och professionellt. Många gånger har det varit tuffa bakslag och det jag vill signalera med min boktitel är att orka stå kvar och våga se ljuset bakom mörkret. Det har varit många utmaningar de senaste åren, men det går att komma igen, säger Annika som idag säger sig må bra. Hon, döttrarna och Thomas son Simon har blivit en familj igen, men en ny sådan.

Inget ifrågasättande
Annika och Thomas träffades när hon var 25 år och Thomas tio år äldre. Hans humor och intelligens var det som hon fastnade för. 
– Han var jurist, blond och blåögd. Han hade absolut gehör för musik och kunde spela piano, dragspel och gitarr utan noter. Thomas var en rätt tystlåten man, men med ett härligt varmt skratt. 
Annika hade just separerat från en tio-årig relation och hade egentligen tänkt att bara fokusera på jobbet. Även Thomas var skild, men hade levt som ensamstående med sin son sedan sex år tillbaka. 
– Allt kändes så lätt. Inget ifrågasättande, att det skulle bli vi kändes bara väldigt naturligt. 

Ingen kände till hur Thomas mådde
Thomas slöt sig, stängde av från familjen och gick in i sina olika projekt är sådant som Annika, så här i efterhand, kan se som första tecken på hans dåliga mående. Det var allt från att bygga ölbryggeri i garaget till att tillverka drönare och elcykel.
– Han gick in i olika projekt för att, som jag förstår det, hålla ångesten borta och det var hans sätt att hantera sitt mående. Men jag såg inte hur dåligt han mådde. Han hör till den typen av män som inte pratade sina känslor. 
Annika beskriver Thomas som en högpresterande person. Han var förhandlingschef för hela Arbetsförmedlingen och en uppskattad och omtyckt ledare. När Annika i efterhand har pratat med hans tidigare kollegor visade det sig att ingen av dem kände till hur Thomas mådde. Inte heller hans vänner. Ingen visste vad han kämpade mot och hur dåligt han faktiskt mådde.
– Tänk vilken kraft att upprätthålla den fasaden, inte minst med tanke på det jobb han hade, säger Annika. 
Redan år 2015 under en weekend i Paris hittade Annika tabletter mot ångest i hans väska och senare antidepressiva mediciner i deras gemensamma badrum.
– Han hade beställt på nätet och självmedicinerade. Men ville absolut inte prata om det. Han skulle aldrig söka hjälp eller sätta sig hos en psykolog.

Allt jag kan tänka på är att om vi bara kunnat förstå hur pass dåligt han mådde och lyckats hindra Thomas att ta steget till att ta sitt liv hade allt kunnat sluta annorlunda.

Sorgen och saknaden
De sista åren innan Thomas valde att avsluta sitt liv beskriver Annika som tuffa och påfrestande, både på hemmaplan och på jobbet. Hon hade just sagt att hon ville skiljas, tagit med sig flickorna och flyttat från deras villa på Värmdö till en lägenhet i stan. Äldsta dottern Felicia var den som några dagar senare åkte ut till sin pappa för att hitta honom död. 
Sorgen och saknaden har varit svår, men också mångfacetterad.
– För min del består den både av förlust men också av mycket ilska. Hur kunde Thomas lämna oss, våra två flickor Felicia och Ebba och hans son Simon? Han hade så oerhört mycket i sitt liv, fantastiska barn, ett bra arbete och god ekonomi? När jag ser sorgen hos mina barn blir jag både arg och förtvivlad. Ilskan och känslan av skuld river i mig. 
Redan från början fick Annika prata med en krispsykolog som gav henne verktyg och inte minst har hon fått lätta på de skuldkänslor det innebär när en närstående tar sitt liv. 
– Allt jag kan tänka på är att om vi bara kunnat förstå hur pass dåligt han mådde och lyckats hindra Thomas att ta steget till att ta sitt liv hade allt kunnat sluta annorlunda.

Du var då socialminister och hade ansvar för suicidvården?
– Ja, så ironiskt. Jag såg inte hur det utspelade sig i min egna familj. Det är en stor förlust och så otroligt onödigt. Självmord är fortfarande så stigmatiserat i vårt samhälle. Visste du att fem gånger fler tar livet av sig än dör i trafiken per år? Sjuttio procent av dem är män! Ändå pratar vi så mycket mer om trafiksäkerheten än om hur vi kan förebygga självmord. Ett tag var jag engagerad i Suicid zero för jag känner att vi borde göra så mycket mer. Nio av tio som vi lyckas stoppa från att ta sina liv försöker inte igen. Det där om att en person som väl har bestämt sig för att ta sitt liv alltid lyckas till slut är en myt. Tvärtom, lyckas man förhindra, är det en stor sannolikhet att den personen inte tar sitt liv. 

Nio av tio som vi lyckas stoppa från att ta sina liv försöker inte igen. Det där om att en person som väl har bestämt sig för att ta sitt liv alltid lyckas till slut är en myt. Tvärtom, lyckas man förhindra, är det en stor sannolikhet att den personen inte tar sitt liv.

Det är en av anledningarna till att ni bestämde er för att berätta?
– Ja, jag uppmanar till att prata mer öppet om självmord för jag önskar personligen att jag hade varit mer medveten. Om Thomas hade tagit sig igenom den mest akuta situationen hade vi nog kunnat se honom sitta i solen med en öl i handen idag. Det var därför vi valde att redan ett halvår efter hans bortgång berätta offentligt i Skavlan. Det var ett beslut som jag och barnen tog tillsammans.
En annan anledning till varför Annika kände sig tvungen att berätta vad de gått igenom var alla falska rykten som spreds som en löpeld i sociala medier. Som en synlig politiker i kontroversiella frågor och inte minst som engagerad i frågor som rör till exempel högerextremism är Annika van vid att ta emot hat och hot. 
– Jag levde med sådant även på den tiden då Thomas levde, men efter hans död skydde dessa krafter inga medel. De använde hans bortgång genom att sprida hemska historier om hur han skulle ha dött. Mängder av fruktansvärda saker skrevs på till exempel Flashback och har lästs miljoner gånger. Det var fruktansvärt och ännu en dimension av sorgen och ytterligare en orsak till att vi ville berätta hur det faktiskt skedde. 

Tråkigaste bitarna
Hat och hot är de tråkigaste bitarna man får ta som politiker. Roligaste delen som ordförande för S-kvinnor är just nu att jobba med jämställdhetsfrågor.
– Jag brinner för att ta fram nya viktiga förslag när det kommer till frågor som sexualbrott, ekonomisk jämställdhet eller mäns våld mot kvinnor. Det är otroligt viktiga områden och det ger mig kraft att jobba med dessa frågor.
Efter 10 år som politiker tycker hon att det är svårt att peka åt någon enskild reform eller förslag hon känner sig mest stolt över, men hon finner det värt att nämna när hon var med och la fram nya pensionsöverenskommelse år 2018 där man förbättrade pensionen för våra fattigaste pensionärer. Hon har även varit med och höjt barnbidragen och förbättrat sjukförsäkringen. Detta är frågor som engagerat Annika ända sedan hon var liten. Annikas mamma dog för ett par år sedan, men hon var en fattig sjukpensionär, en av dem som hade urusel pension därför blev detta frågor som känts extra konkret och viktiga för henne.

En känsla av otrygghet
Som barn beskriver Annika att hon alltid gick runt med en känsla av otrygghet. Hon var endast 7 år när hennes föräldrar separerade och det var hennes mamma som tog ansvaret för barnen.
– Ekonomiskt fick mamma och pappa det väldigt olika ställt efter skilsmässan. Mamma träffade pappa när hon var 16 år och ganska snart därefter fick hon oss barn. Hon blev hemmafru och utan varken utbildning eller livserfarenhet tog hon bara några sporadiska jobb inom barnomsorgen. 

Pratade ni någonsin om hennes psykiska ohälsa?
– Ja, vi pratade, till skillnad från Thomas, väldigt öppet om hennes ohälsa och jag var ofta med henne hos olika läkare för att prata om både hennes psykiska och fysiska åkommor. Mamma var en otrolig person, det som hon förmedlade till mig, trots sin egen kamp med ångestproblematik och ohälsa, var förmågan att visa kärlek, omsorg och omtanke. Det hon skickade med mig är så mycket mer värdefullt än pengar. Även när livet utmanade henne var hon en väldigt omtänksam människa.

Men du vågade inte bjuda in klasskompisarna i ditt hem? 
– Det var en känslig ålder och eftersom vi hade det väldigt tufft ekonomiskt och när mamma inte mådde bra bjöd jag sällan hem någon. På den tiden var det viktigt att upprätthålla en fasad, inte minst för mamma. Ingen utanför skulle veta hur vi hade det.

Har man upplevt så många förluster som jag har så finns det en insikt om att det inte går att skjuta på saker och ting. Jag har en helt annan syn på livet idag, vi kan inte titta framåt och skjuta på saker tills man är pensionär, jag vill göra och uppleva livet nu.

Vad var du för en person som barn?
– Omständigheterna hemma gjorde mig till en väldigt grubblande liten tjej. Jag lärde mig att läsa väldigt tidigt och gömde mig i böckernas värld. Maria Gripe och Narnia-böckerna blev min verklighetsflykt. Vi bodde granne med biblioteket som blev ett slags fristad. I skolan var jag en riktig plugghäst, men jag drömde om att bli skådespelerska. Kanske var även det ett uttryck för en dröm om ett annat liv. Eftersom det fanns aktiviteter som var gratis på den tiden hade jag möjlighet att gå med i en teatergrupp som betydde massor för mig. Teateryrket höll säkert i sig i tio år. Det stora samhällsintresset växte fram senare, under tonårstiden. 

Vilken person har betytt mest för dig rent yrkesmässigt?
– Flera stycken. Stefan Löfven är en av dem, fantastiskt skicklig ledare. Trots att han har haft det viktigaste politiska uppdrag man kan ha så är han otroligt ödmjuk, ärlig och hederlig. Har Stefan lovat dig något så gäller det. Det är inte alltid bilden av politiker generellt. Han är en riktig människa, betydelsefull förebild ledare och chef. Margot Wallström är också en stor förebild, oavsett vilket uppdrag hon har haft så har hon alltid haft ett feministiskt perspektiv och haft kvinnornas rygg. Hon lyfter alltid fram kvinnor och flickor på ett beundransvärd sätt.

Vad gör dig lycklig?
– Jag brinner för politiken och är både glad och stolt över att få vara en del i svensk politik. Privat, blir jag lycklig av att göra saker för och med tjejerna, få se dem vara lyckliga och prova sina vingar. Ett stort intresse jag har är att lagat mat och samtidigt lyssna på en ljudbok. Så har jag även på senare tid fått gröna fingrar. Jag älskar att omge mig med mycket blommor. Jag är en person som ser glaset som halvfullt och är i grunden väldigt positiv. Under mina mörkare stunder har det ändå varit lätt att skriva den där listan på saker man är tacksam över. 

Finns det något som skrämmer dig?
– Ja, jag har förlorat så många av mina närmaste den senaste tiden. Sjukdom och förlust skrämmer mig och har format en rädsla hos mig på ett helt annat sätt än tidigare. Jag var en av dem som tog hälsa och livet för givet tidigare, nästan lite nonchalant har jag tänkt att sådant händer andra men inte mig. Men idag är det en enorm rädsla, speciellt mina tre barn, inget får hända dem. Detta har lärt mig ta vara på dagen. Har man upplevt så många förluster som jag har så finns det en insikt om att det inte går att skjuta på saker och ting. Jag har en helt annan syn på livet idag, vi kan inte titta framåt och skjuta på saker tills man är pensionär, jag vill göra och uppleva livet nu. Mamma var 68 år när hon dog i KOL. Under hela sitt liv ville hon åka till Svalbard, men hon kom aldrig dit. Varför i hela fridens namn såg jag inte till att hon kom dit?