Vision Höglandet möter Camilla Läckberg: ”Jag kraschar hellre och brinner upp än att dö sopdöden”

Vi ses på Camilla Läckbergs bokförlag där hon senast igår hyllades och fick ta emot pris för över 100 000 sålda böcker av ”Gökungen” samt över 50 000 exemplar av ”Mirage” som hon skrivit ihop med Henrik Fexeus. Och nyligen kom hon ut med ”Drömmar av brons” som är sista delen i serien om Faye, en bok som hon i stort sett hade klar i huvudet redan innan hon började skriva. Berättandet har aldrig varit ett problem eller någon vidare utmaning för Camilla, det bara finns där. 

För den som inte har läst tidigare böcker om huvudkaraktären Faye är det en väldigt kraftfull kvinna som Camilla målar upp. Och även om det finns egenskaper som skiljer Faye och Camilla åt så tycker Camilla att hon blir mer och mer lik sin karaktär ju äldre hon blir.
– Jag önskar åtminstone det. Faye är orädd, smart och lite gränslös. En riktig moder hönsjävel som tar det hon vill ha. Jag har väl blivit mer som hon när det kommer till gränssättning och att våga säga vad jag tycker, säger Camilla.

Systerskapet och de kvinnliga relationerna
Vissa av Camillas vänner tycker att böckerna om Faye är hennes mest personliga. Precis som sin huvudkaraktär tar Camilla sig an nya projekt med tanken att inget är omöjligt. Hon inte bara pratar om utan genomför också det hon drömmer om. Systerskapet och de kvinnliga relationerna i den här serien är också något hon kan identifiera sig med. Camilla säger att hon har väldigt många fina väninnor och på frågan om det kan vara svårt att veta vilka som är genuina och vilka som kanske utnyttjar hennes kändisskap, säger hon att efter alla år är det lätt att avgöra vilka intentioner man har i relationen med henne.
– De flesta av mina vänner är gamla barndomsvänner eller sådana personer som kände mig innan jag blev offentlig så det har inte varit några problem. Och de jag lärt känna senare är inte sällan själva offentliga och de skiter fullständigt i det där med kändisskap. 
Tre av Camillas allra bästa väninnor är Sara Danius småsystrar, alltså Anna Wahlgrens döttrar, och Camilla upplever att hon blivit som deras fjärde syster med tanke på hur tajta de blivit.
– Jag kan ringa klockan tre på natten och vet att de alla tre skulle vara hos mig inom fem minuter. Det finns många vänner jag kan luta mig mot. 

En teoretisk och fiktiv bild
Vissa av scenerna som skildras i boken utspelar sig i ett fängelse. 
– Researchen för dessa kapitel googlade jag fram. Jag blev senare tillfrågad att komma och föreläsa på Hinseberg med anledningen att jag är den mest utlånade författaren där. Mina scener var då redan färdigskrivna och jag konstaterade att det är en teoretisk och fiktiv bild jag skapat som också är lite smutsigare än vad fängelsemiljön är i verkligheten. Väktare uppför sig förhoppningsvis inte på riktigt som de gör i min bok, menar Camilla.
Hon får drösvis med förfrågningar varje dag, allt ifrån att komma och föreläsa eller brev från interner som vill att Camilla ska skriva böcker om dem till mejl från privatpersoner som kommer till Stockholm och undrar om hon har tid att fika med dem. Camilla säger nej till de allra flesta erbjudanden hon får, men Hinseberg kunde hon inte tacka nej till. 
– Den kriminella miljön är ju den jag skrivit om i alla år. Jag har läst på om de flesta brottsmål och det har varit mitt största intresse så länge jag kan minnas. Det var spännande att få besöka de som satt inne på Hinseberg och berätta för dem om skrivande. Många av de kvinnor som sitter i fängelse skriver av sig på olika sätt. Jag fick väldigt många intressanta frågor och det var en otroligt engagerad publik. 
När det kommer till rättsmedicin och polisyrket kan Camilla väldigt mycket eftersom hon alltid haft det som ett ”nördigt intresse”.
– Den mesta researchen gör jag annars genom att läsa på om ämnet jag skriver om eller så intervjuvar jag experter som kanske också får läsa igenom och avgöra hur tonsäker jag är. 

Aldrig någonsin har jag känt något slags åldersnoja, förutom klimakteriet så älskar jag att bli äldre. Jag tycker livet bara blir härligare. Lika osäker som jag var när jag var ung, lika säker känner jag mig idag. Det är som att jag växt in i mitt eget skinn. 

Världens allra bästa deckare
Populärkulturens insteg på de traditionella kulturmarkerna har kommit att vitalisera hela kulturlivet och även om Camillas enda önskan är att bli läst av så många som möjligt erkänner hon att det såklart känns kul att också bli respekterad inom finkulturen. Hon berättar att det var något som hände med synsättet mot henne efter hennes utnämning i Times. 
– Att min första bok ”Isprinsessan” blev utnämnd som en av världens allra bästa deckare kändes såklart jättestort. Därefter skedde en omvärdering av mitt författarskap där jag till slut, efter 20 år, ser att det jag gör tas på allvar. Vinden har verkligen vänt och jag har fått stöd från helt oväntat håll. Jag har aldrig sökt bekräftelse från kulturvärlden, jag kan leva utan den, men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte det var kul. Men viktigast av allt är att mitt arbete äntligen respekteras. 

En god berättare
Camilla förklarar att fokus i den här debatten har alltid handlat om hennes språk, att hon inte skulle vara en bra stilistiskt eller ha ett nydanande språk. Själv menar hon att det är inte heller något hon aspirerat på. 
– Min styrka är att vara en god berättare och äntligen får jag lite cred för det. Jag har inga ambitioner att förändra det svenska språket med det sätt jag skriver på. Att vara en god stilistiker är något som uppvärderas och anses vara det allra finaste. Men jag kan tycka att det inte hjälper att vara världens bästa rent stilistiskt om du inte är en god berättare. Att kombinera dessa två delar är såklart det allra bästa, det är då man får nobelpris i litteratur.

Att ändra sitt sätta att skriva
Det som skiljer serien om Faye från Camillas tidigare böcker är just det stilistiska, något som satte igång en enorm spökskrivadebatt med Camilla i centrum.
– Jag hade medvetet bestämt mig för att skriva mer journalistiskt, rakt och rappt eftersom den här serien krävde färre känslomässiga utsvävningar. Därför tog jag in Pascal som redaktör. Han har hjälpt mig jättemycket med språket och slagit mig på fingrarna när han tycker att jag broderar ut mitt språk för mycket.
Att ändra sitt sätta att skriva på är enligt Camilla bland det svåraste en författare kan göra. Men hon tycker det har gått lättare och lättare för varje bok om Faye. På frågan vad Camilla kände inför den här debatten, menar Camilla att det var helt absurt. 
– Hade jag haft en spökskrivare så hade jag väl mörkat det? Jag har ju till och med gått ut offentligt och hyllat Pascal för den hjälp han gett mig med böckerna. Det var ju en icke-nyhet kan jag tycka.
Efter denna debatt började litteraturdocenter och andra författare, inte minst Alex Schulman i sin podd, ge sitt stöd till Camilla vilket hon uppskattade. 
– Det blev lite mer vett och sans efter ett tag. Och alla som jobbar med mig vet ju vilket kontrollbehov jag har. De garvade bara åt hela grejen. Mina berättelser är mina berättelser, jag är väldigt protektionistisk. 
Själv läser Camilla andra författares verk, men framför allt blir det deckare.
– Jag skulle säga att 80% av det jag läser är deckare, som till exempel Leif GW, Sofie Sarenbrandt, Håkan Nesser och Marie Jungstedt. Övriga procent går till mer lättsammare feelgood-böcker.

Kändisskapet är självförvållat
På frågan vad Camilla känner inför kändisskapet efter alla år i rampljuset säger hon att det är tudelat. Samtidigt har hon svårt för alla kändisar som gnäller om kändisskapet.
– Det är ju självförvållat. Det absolut värsta är kändisar som går på premiärer och vägrar bli fotograferade på röda mattan. Men hallå, vad är det du inte förstår? Det är ju liksom ditt biljettpris. Vill du inte bli plåtad så gå på bio nästa vecka istället och betala 150 kronor, jag lovar att det inte kommer att vara en enda fotograf där då.
Camilla själv trivs med att göra nedslag i kändislivet. Hon får träffa många härliga människor och uppleva väldigt mycket som andra kanske inte får möjlighet till.
– Men det ska också sägas att jag trivs väldigt bra hemma i soffhörnet i min flanellpyjamas. Både Simon och jag blir mer och mer hemmakatter för varje år som går. Vi älskar att vara hemma. 

“Jag gillar det autentiska”
Egentligen hade Camilla och Simon planerat för ett husköp i Spanien alternativt Italien om si sådär fem år. Men i höstas när de hälsade på sina vänner Mia och Micke Törnblom i Alicante passade de på att gå på några visningar.
– Sista dagen innan vi skulle åka hem gick vi på sista visningen, samma dag la vi ett bud. Vi hade inget tålamod att vänta i fem år. Det blev ett väldigt spontant köp, som det mesta Simon och jag gör.
Camilla säger att i många par är det en som gasar medan den andre bromsar, men i detta förhållande gasar de båda två lika mycket. 
– Den ena slänger ur sig en galen idé och den andra hakar alltid på. Vi är väldigt lika där. Och vi är så kära i det här huset nu, det känns helt rätt. Huset är byggt i spansk stil på 90-talet och har en själ. Vi tittade även på sådana där moderna glaslådor, men jag gillar det autentiska. Det är helt perfekt, alla barn har fått varsitt rum och uteplatsen, där vi förmodligen kommer tillbringa den mesta tiden på, är helt fantastisk.

Jag är inte rädd för att misslyckas. Tävlingsmänniskan i mig kan nog tycka att det blir jobbigt, men jag har en sådan otroligt trygg bas i min familj. Så länge vi har det bra blir allt det andra lite sekundärt.

Lyxigt att vara ledig
”Casa de Papel” kommer stå för avkoppling och semester. Det blir en plats att hämta energi på, få ljus och värme. 
– Hela familjen var där i jul, vi lagade en massa mat och bara hade det skönt. Och nu i maj tog jag med mig några kompisar ner.
Camilla kan i stort sett köpa vad hon vill, men idag kan hon utan tvekan säga att största lyxen för henne är ledig tid och bara vara ledig omgiven av sin familj.
– Bara stå och laga mat i tre timmar. Eller förresten, just i köket står jag helst utan hela familjen intill. Simon gillar ju också att laga mat, men jag tycker inte att matlagning är en gruppverksamhet, säger Camilla.

En förlamande trötthet
Under den senaste tiden har Camilla känt allt fler symtom som smugit sig på henne. Hon berättar om en konstant utmattning, hjärndimma och hur hon känt sig alltmer deppig.
– Det var en förlamande trötthet, jag glömde saker hela tiden och hade svårt att samla tankarna. Jag har knappt orkat resa mig från soffan för att hämta något på övervåningen, den utmaningen har helt enkelt känts alldeles övermäktig. Jag var helt desperat och tappade hela min livsglädje. Jag minns hur jag satt med barnen och sa rakt ut att ”Jag är ledsen att jag är så tråkig och bara sitter som en amöba i soffan, men jag mår väldigt dåligt”.
I intervjusituationer, likt denna, upplevde Camilla att hon började tappa ord. Hon famlade efter ord och kände inte igen sig själv. Dessutom fick hon ont i ryggen och kunde inte längre sitta en kväll på restaurang utan att få värk.
För ett tag sedan, när situationen var som allra värst, fick Camilla östrogen-spray och nu tycker hon att det eventuellt börjar ge effekt.
– Kanske är det placebo, men jag känner mig lite piggare och klarare i huvudet. Jag hade ingen aning om att förklimakteriet kunde påverka så mycket.

Hur ska man orka?
Camilla fick panik när hon tänkte på hur hon egentligen skulle orka att vara mamma och hur hon skulle ha energi att ta sig igenom alla de projekt som låg inplanerade framför henne. 
– Jag har känt enorm oro och funderat på hur länge det kan hålla på. Man har ju läst om kvinnor som haft det så här jobbigt med klimakteriebesvär i över tio år. Det pallar jag aldrig.
När Simon såg sin fru så nedstämd kavlade han upp ärmarna och tog till exempel alla lämningar och hämtningar av Polly, han var även den som tog över de flesta hemmasysslorna och höll i alla morgnar så att Camilla fick sova längre. 

Lyckan
När Camilla inte störs av dessa symtom och ändå kan känna eufori så är det alltid samma saker som gör henne som allra lyckligast. Familjen såklart, men också yrkesmässigt, när hon har nya idéer som hon ”knåpat ihop hemma på sin kammare”, som hon sedan också nailar. 
– Som till exempel nu när Netflix ska göra drama av Glaskupan. Det är ju otroligt roligt. Och till jul kommer filmen om Charlie-böckerna, det är också en dröm som går i uppfyllelse. De handlar ju om min familj så är ju bland det mest personliga jag gjort. Eller som när jag blir klar med en bok och känner att den blir lyckad, det ger mig fortfarande adrenalin. 

”Jag är inte rädd för att misslyckas”
Grejen är att Camilla alltid lyckas. Men trots det lever hon med en medvetenhet om att en dag misslyckas med något av de projekt hon tar sig an. 
– Att utmana mig själv är min drivkraft. Fjärilarna i magen är det som driver mig framåt. Jag kraschar hellre och brinner upp än att dö sopdöden, att bara sitta och mata Fjällbacka-böcker och samtidigt se försäljningssiffrorna sakta dala för att sedan se mina böcker på REA-hyllorna, nej usch! Jag är inte rädd för att misslyckas. Tävlingsmänniskan i mig kan nog tycka att det blir jobbigt, men jag har en sådan otroligt trygg bas i min familj. Så länge vi har det bra blir allt det andra lite sekundärt.

40 miljoner sålda böcker
En stor dröm hon fortfarande har kvar att förverkliga är att slå igenom på den amerikanska marknaden. Orsaken till att inte detta ännu inträffat tror hon själv handlar om närvaro, att hon måste finnas på plats. Men hon är inte orolig, hon har många år kvar och har inte gett upp USA. I resten av världen har hon just uppnått siffran 40 miljoner sålda böcker och, som hon själv säger, nu har hon visat att hon kan erövra bokindustrin. Skulle hon gå i pension idag, vilket hon inte har några som helst planer på, så vet hon att hon har lyckats.
– Även om Jan Guillou inte vill tro på mina försäljningssiffror så talar de ju sitt tydliga språk, de är noggrant redovisade så det där uttalandet han gjorde blir ju så dumt. Jag har alltid haft en god relation till Jan, men jag blev riktigt besviken och förvånad över det där.

“Jag älskar att bli äldre”
I augusti fyller Sveriges deckardrottning 50 år, en dag hon längtat efter sedan hon fyllde 40, inte minst för att hon älskar fest och firande.
– Jag älskar att fylla år. Och jag tycker om att få ha en egen dag, en dag där jag får firas. Aldrig någonsin har jag känt något slags åldersnoja, förutom klimakteriet så älskar jag att bli äldre. Jag tycker livet bara blir härligare. Lika osäker som jag var när jag var ung, lika säker känner jag mig idag. Det är som att jag växt in i mitt eget skinn. 
Enligt Camilla kommer det bli ett ”rejält firande” där man kommer festa två kvällar i sträck, dessa båda tillfällen kommer representera två olika sidor av Camillas personlighet. Klänningen blir en riktigt tjusig festblåsa designad av Lars Wallin (som kommer vara hemlig tills tillfället hon gör entrè) och de 250 inbjudningskorten ligger redan klara i väntan på att skickas ut. 
– Jag har en stor familj och känner mycket folk. Det blir verkligen kul att göra bordsplaceringen för det är långt ifrån en homogen grupp. Jag tänker sätta gamla barndomskompisar intill deras kändiscruschar, det kan blir riktigt intressant och kul, utbrister Camilla och menar att absolut viktigast för en lyckad fest är frikostighet och att gästerna har roligt. Om inte de som kommer har kul, har inte heller hon roligt. 

Största utmaningen som mamma
Camilla berättar att hon haft ”väldigt lätta barn”. Än så länge har ingen genomgått en vidare tuff tonårsperiod. Största utmaningen som mamma handlar om att räcka till. Camilla menar att hennes alla barn är så olika, är så spridda i åldrar och har så olika behov, vilket gör det svårt att ge dem alla den tid de behöver. 
– De är alla väldigt fina och de gillar fortfarande att hänga med mig, vilket jag ser som ett privilegium. Det man undrar över just nu är vad de alla kommer att göra i framtiden. Wille pluggar historia och Meja jobbar just nu på Mr Cake, men jag ser med spänning fram emot vilken väg de kommer ta i livet.
Camilla säger att alla fyra har drag av sin mamma, men den som mest vill hänga med henne är Charlie. 
– Han är väldigt mammakär så kanske är det lättast att hitta på saker med honom. Eller snarare så här, han vill följa med mig ut på alla vuxen-evenemang, haha!