När dekadens ersätter samhällsbyggande

Själva sinnebilden för dekadens torde vara kejsar Nero, känd för att han först satte eld på Rom för att sedan anklaga de kristna för att vara skyldiga, och han ägnade sig åt att spela fiol medan hans huvudstad brann ner. Som så många andra historiska anekdoter kan man på god grund ifrågasätta sanningshalten. Det är helt klart att han inte spelade fiol, eftersom den inte såg dagens ljus förrän över tusen år senare. 

Historiker har olika uppfattning om i vilken mån Nero deltog i släckningsarbetet, och det förefaller inte troligt att han satte eld på staden, även om flera historiker med Tacitus i spetsen återger att sådana rykten var i omlopp i Rom efteråt. Vad som däremot är oomtvistat är att Nero använde branden som en förevändning att bedriva bestialisk förföljelse av kristna.

Vad är dekadens?
Det må vara hur som helst med sanningshalten runt Neros göranden och låtanden, men att bilden fått sådant fäste torde bero på att den illustrerar allmängiltiga teman inom dekadens. I uppslagsverk definieras ofta dekadens med förfall, fördärv, och vägen mot moralisk undergång. Inom konsten läggs ofta tonvikten på det sistnämnda, vilket troligen kan förklaras åtminstone delvis med det bildmässigt tacksamma i att skildra orgier. En djupare förståelse av mekanismerna bakom dekadens kräver dock en lite bredare palett.

Resan mot botten
Några av de faktorer som karakteriserar dekadens är brist på ansvarstagande, förlust av högre osjälviska värden och infantilisering. Hedonism – ensidigt fokus på njutning – är med detta synsätt inte orsaken till dekadens, utan slutpunkten i en process där de ovan nämnda faktorerna inleder resan ned mot botten. 
Om vi släpper privatmoral för en stund och i stället granskar samhällsmoralen kan man hitta dekadenta tendenser i utövandet av samhällelig makt. Inom mitt expertområde, energipolitik, finns ungefär tretton exempel på dussinet hur bristen på ansvarstagande har lett fram till den elkris vi just nu genomlider. Denna dekadenta brist på ansvarstagande visar sig på ett flertal olika sätt.

Först beslut sedan utredning
Beslut fattas av djupt okunniga personer, utan att man först inhämtat synpunkter från sakkunniga. Det har ibland spridits en felaktig bild i samhällsdebatten att politiker utreder frågor in absurdum. När det gäller energifrågor är situationen faktiskt den omvända. Man utreder alldeles för lite innan man fattar beslut. Senast det gjordes en gedigen genomlysning innan man fattade beslut var 1978 (!). Sedan dess har man i normalfallet först fattat ett politiskt beslut, på huvudsakligen politiska grunder, och sedan tillsatt en utredning (ofta en enmansutredare) som fått i uppdrag att ta fram argument för det redan fattade beslutet. 
Avskaffandet av tjänstemannaansvaret sammanfaller ganska väl i tiden med när nedgången inom energiområdet började. Detta är lite för slående för att bara avfärdas som en tillfällighet. När statens tjänstemän är personligen ansvariga för beslut finns det en psykologisk, och förhoppningsvis även moralisk, spärr mot skadliga beslut. Försvinner det personliga ansvaret blir det lättare för alla inblandade att skylla ifrån sig. 

Renodlad individualism
Nästa faktor – förlust av högre osjälviska värden – leder snabbt till att man slutar fundera över morgondagen, eller åtminstone slutar ta ansvar för den. Då ligger det nära till hands att inte längre se sig som en del i en större helhet, vilket på sikt lätt leder till renodlad individualism. 

Livets fokus
I boken Det individualiserade samhället diskuterar Zygmunt Bauman, en av postmodernismens förgrundsfigurer, det hot som individualiseringen utgör mot samhället, och även för individen själv. En alltför långt driven individualism leder obönhörligen till svårigheter att skapa och upprätthålla gemensamma lösningar. Om varje människa blir en isolerad ö i oceanen förloras det kitt som håller samman ett samhälle. Det krävs en gemensam vision eller ett gemensamt ideal där inte jag-jag-jag står i fokus för att ett vitalt samhälle ska blomstra. 
Som konsekvens av att allt som betyder något är jag själv, försvagas samhörigheten med gångna och kommande generationer. Tidigare generationers fattiga bönder plöjde sin steniga åkerlapp ute i skogen. De plockade bort sten efter sten för att deras barn skulle få en lite mindre stenig jordlott och därmed en lite bättre tillvaro än de själva. Livets fokus var inte den egna bekvämligheten, utan att ge kommande generationer ett bättre liv. 

Frihet och vanmakt
Den individualiserade människan försöker vara fri, men drabbas i själva verket av vanmakt, hävdar Bauman. Här ligger han nära bibliska tankar. Det är riskabelt att göra sig beroende av en människa som kräver total frihet. Den totalt fria människan kan ju när som helst bara gå ut genom dörren och försvinna för gott. Total frihet och ansvarstagande är oförenliga värden. När vi lovar vår maka att vara trogen till livets slut framför prästen i en vigselakt ger vi upp en del frihet. I utbyte får vi gemenskap – vi byter bort frihet mot att få tillhöra. 

Tillfällig njutning
Total frihet är en utopi, en frihet utan äkta och djupare mening. Det fria valet utan verkliga band till varandra orsakar en tomhet, hävdar Bauman, en tomhet som söker sin tillflykt i konsumtionen. Den moderna människan har inte längre tillgång till vad historien, eller kulturen lärt och skapat en grund. Det krävs nya regler i den nya världen, men dessa är odefinierade. Därmed flyter människan i en vilsenhet. Tillfällig njutning ersätter ansvarstagande arbete för ett gemensamt högre mål. 

Undviker ansvar
I ett hyperindividualistiskt samhälle utan högre osjälviska värden blir det viktigare att inte göra fel än att göra rätt. Att bygga en bättre tillvaro för kommande generationer, byggd på respekt för tidigare generationers möda, ersätts med att undvika ansvar. Att odla bilden av den egna godheten ersätter verkligt ansvarstagande.