Smålänningen Lars Adaktusson är en av landets mest kända Tv-personligheter, med drygt 35 år inom journalistiken och en nästan tjugoårig karriär inom Sveriges Television. Lars är numera Sveriges mest omtalade EU-parlamentariker och har lyckats få EU och USA med sig på några av hans hjärtefrågor inom utrikespolitiken. 

Han kandiderar nu till Sveriges riksdag för KD och vem vet, kanske han blir minister i en framtida regering, varför inte med ansvar för utrikespolitiken. Vi träffas på hans kontor på EU-parlamentet i Bryssel för ett samtal om vägen från journalistiken till en högprofilerad politiker och om några av de verkliga utmaningarna som världen står inför i utrikespolitiken.

Lars, berätta lite om din bakgrund.
– I drygt 35 år har jag haft förmånen att få arbeta med nyhetsjournalistik. Det har hela tiden varit ett stort privilegium – jobbet har fört mig till de mest skiftande platser och miljöer. Från insidan har jag sett maktens korridorer i Vita huset och Kreml, jag har bevittnat Berlinmurens fall och direktrapporterat inifrån det belägrade Sarajevo. Jag har intervjuat förtvivlade människor i överfulla flyktingläger och sett misären i det ockuperade Gaza. Jag har mött skräcken för självmordsbombare i Israel och på plats blivit censurerad av diktaturen i Iran. Jag har skildrat amerikanska presidentval och effekterna av terrorattentaten den 11 september 2001. Jag har berättat om missväxt och hungersnöd i Afrika, naturkatastrofer i Latinamerika och islamistiska terrordåd i arabvärlden. I Sverige har jag rapporterat om mordet på Olof Palme och misstänkta sovjetiska ubåtar. På nära håll följde jag tragiken kring mordet på Anna Lindh och bara något år senare; den oerhörda tsunamikatastrofen. Jag är tacksam för de upplevelser och lärdomar som uppdragen har gett mig. Som få andra har jag fått chansen att omsätta mina erfarenheter i skilda positioner; som politisk reporter och kommentator, som nyhetsankare och programledare och som utrikeskorrespondent i tre viktiga delar av världen; Centraleuropa, USA och Mellersta Östern.

På vilket sätt har du nytta av din långa erfarenhet som journalist i politiken?
– Kunskapen och kontakterna från journalistiken är sammantaget en viktig tillgång i arbetet som Europaparlamentariker. Min tro är att partipolitiken generellt sett behöver företrädare med skiftande bakgrund och synsätt.
Förhoppningsvis kan mina yrkesmässiga erfarenheter och politiska insatser bidra till än större genomslag för kristdemokratins värderingar i opinionsbildning och beslutsfattande.

Vad oroar dig mest när det kommer till världsläget?
– Det vi ser idag av väldigt starka nationalistiska och protektionistiska stämningar i Europa med partier som växer vilka ofta står för nationalism och protektionism. Vi ser även i USA hur Trump och hans stödtrupper driver på för en mer protektionistisk politik. Jag tror att detta på sikt är ett allvarligt hot mot både ekonomin i världen men också mot tryggheten och stabiliteten. Handeln och de internationella relationerna är grundläggande för säkerheten i alla delar av världen.  Vi bör ha så öppna gränser som möjligt för handel så att företagen får goda förutsättningar så vi kan bygga upp tillväxt i ekonomierna med allt det som följer av ett gott företagande. Hoten mot frihandeln är ett av de stora hoten mot stabiliteten och säkerheten i världen, det är ingen tvekan om det. Om det är det allvarligaste hotet är svårt att gradera. Vi har ju också hot i form av växande extremism som till exempel islamism som sprider sig runt om i världen och vi har sett hur antalet terrordåd i Europa och olika delar av världen ökar. Det är ett väldigt stort hot.

Du har ju också engagerat dig för utsatta minoriteter i Mellanöstern men också för integrationsfrågor i Sverige. De stora flyktingströmmarna har ju en orsak i brist på frihet och demokrati, hur kan detta förändras?
– Vi behöver naturligtvis stödja de länder som inte har samma förutsättningar som vi har när det gäller att skapa välstånd och goda ekonomiska förutsättningar. Vi behöver ha ett effektivt utvecklingsbistånd och vi behöver bedriva handel med de här länderna och på det sättet skapa förutsättningar för fungerande ekonomier, det är viktigt. Det är ofta i utsattheten och i fattigdomen som grogrunden finns för växande extremism av olika slag, så att stödja de länder där befolkningen till stora delar lever i fattigdom är viktigt ur humanitära och medmänskliga aspekter. Men det är också viktigt för att undvika konflikter som sen leder till att människor tvingas fly. Sen behöver vi också engagera oss mycket mer i konfliktförebyggande åtgärder. Europa är ju med 28 länder världens största handelsområde så vi har ju möjlighet via handel och via utvecklingsbistånd att utöva politiska påtryckningar på länder vi samarbetar med när det gäller respekt för mänskliga rättigheter och så vidare. Det är en viktig del i att skapa förutsättningar för en demokratisk utveckling som ju är grunden för att ett samhälle ska fungera.

Du nämner i din programförklaring för utrikespolitiken att du vill samarbeta med moderata muslimer eller muslimska krafter för att stärka en positiv utveckling i muslimvärlden. Var finner du en sådan utveckling?
– Jag var i Rosengård härom kvällen och deltog i en politikfestival. Jag talade just om risken att islamismen och extremismen sprider sig och direkt efter att jag hade talat så fick jag väldigt positiva reaktioner från personer som bor i området och som själva är muslimer. Man ser hur extremismen äter sig in också i det svenska samhället så jag är övertygad om att det finns muslimer som ser radikaliseringen och extremismen som ett stort problem. De personer och grupperingarna ska vi naturligtvis samarbeta med och stödja på de sätt vi kan. Jag tror att är det nån som kan framföra kritik och arbeta konstruktivt för att komma tillrätta med radikalisering så är det självklart dem som är muslimer själva. De har en annan trovärdighet och ingång bland dem som står för den extrema uppfattningen. Så jag tror att det är viktigt att hitta samarbetspartners i moskéer och muslimska församlingar där man delar oron för radikalisering och islamism.

Ett land med övervägande muslimsk befolkning som haft en annan utveckling än alla andra länder i muslimvärlden är Somaliland, det är också det enda land med gränser från kolonialtiden som inte är erkänt idag, hur ser du på det?
– Det är som jag har sagt tidigare till dej, jag tycker att det är en oerhört intressant utveckling i Somaliland och jag tycker att det finns all anledning att följa den utvecklingen på nära håll. Jag tycker man ska dra slutsatser av det som sker i Somaliland när det gäller utvecklingen i andra länder som har totalitära system. Jag känner personligen ett stort intresse för och nyfikenhet på det som sker i Somaliland. Det är ju bara och glädjas över att det finns ett land som där utvecklingen är så positiv som den är när det gäller kombinationen av islam och demokratiska synsätt. Jag tycker att vi ska överväga från svensk sida att erkänna Somaliland men det måste ske inom ramen för den gemensamma utrikes och säkerhetspolitiken i europeiska unionen som vi är bundna till som medlemmar i EU. Jag vill stödja Somaliland och arbeta för ett erkännande, det tycker jag är viktigt. Vi behöver goda exempel. Och Somaliland är ett gott exempel som vi behöver framhålla mer.

Med dig som utrikesminister eller annan tung position inom utrikespolitiken skulle då agera för att erkänna Somaliland från svenskt håll?
– Jag skulle i alla fall säga så mycket som att jag skulle vara beredd på att agera för det och driva den frågan inom ramen för vårt samarbete inom EU och i opionsbildning lyfta fram det goda exemplet, som sagt jag tycker det är väldigt viktigt.

Vad tror du att ett uteblivet erkännande av Somaliland, som är det mest demokratiska landet i regionen, skulle sända för signaler samtidigt som Sverige erkänt kringliggande diktaturer och stater med terrorbaser?
– Jag har svårt att bedöma exakt vad det innebär och vad det sänder för signaler till omvärlden. Det man kan säga är ju att generellt sätt erkännanden är ofta en ganska komplicerad process eller en komplicerad övervägande som leder fram till erkännanden. I dem processerna finns det ofta motstridiga intressen och det finns utrymmen för tolkningar och bedömningar osv.  man måste vara noggrann så man inte trampar snett. Erkänner man en stat i formell och folkrättslig mening måste det ske på ett väldigt tryggt underlag. Vi ser hur till exempel den här regeringen, den rödgröna regeringen bestämde sig för att erkänna en palestinsk stat på bräckligt underlag och vi ser vad det har inneburit. Det har inneburit att inget annat land eller ingen annan regering har följt i Sveriges fotspår och gjort samma bedömning som Sverige har. Jag tycker man ska vara noggrann i processer som handlar om erkännanden. Men i det här fallet är det väldigt mycket som talar för att Somaliland ska erkännas det inser jag och erkänner gärna det.

5 saker Lars vill göra om han blir utrikesminister:

1. För det första återupprätta relationerna till Israel, Mellanösterns enda demokrati. Det är en skam för oss som demokratiskt land att vår nuvarande utrikesminister inte är välkommen att besöka Israel, det måste vi ändra på.

2. För det andra måste vi se över och lägga om biståndet till de palestinska områdena. Det handlar om att svenska biståndspengar idag kanaliseras till terrorstöd och spridande av antisemitism, det är en väldigt viktig punkt.

3. Den tredje punkt är att erkänna folkmordet i Mellanöstern på kristna och yezidier. Under den här mandatperioden så har den sittande rödgröna regeringen inte vid något tillfälle nämnt förföljelsen av kristna i någon av utrikesdeklarationerna. I det avseendet måste vi lyfta upp den här frågan på den politiska dagordningen. Vi måste erkänna folkmordet och vi måste göra mycket mer för att bevara den kristna kulturen och religionen i Mellanöstern.

4. En fjärde sak som jag tycker är viktig är att tydligare koppla vårt bistånd till demokrati och mänskliga rättigheter. En koppling vi måste göra för utrikespolitiken i stort. Vi behöver en mer värderingsbaserad utrikespolitik som just bygger på människovärde och på det som är grundläggande mänskliga rättigheter. En mer värderingsbaserad utrikespolitik än vad vi har idag är oerhört viktig.

5. En femte punkt är att i mycket större utsträckning bygga svensk utrikespolitik på Europasamarbetet. Det åligger oss som medlemmar av EU att driva den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Ensam är inte stark när det handlar om utrikes-politik utan vi behöver arbeta tillsammans med andra europeiska länder och inte som den här regeringen har gjort fokusera och ägna all kraft på FN. FN är tyvärr förlamat av vetorätten så vi behöver ett annat fokus från FN till EU.

3 korta frågor till Lars!

Äter helst: Italienskt
Favoritfilm: Forrest Gump
Politiskt föredöme: Flera, Alf Svensson är ett stort föredöme, ur ett historiskt perspektiv var Konrad Adenauer en fantastisk ledare efter andra världskriget.

Av Mikael Torstensson
Foto: Pressbilder
Vision Höglandet, september 2018