Annie mötte mannen som ville mörda henne

Vision Höglandet möter smålänningen Annie Lööf för ett samtal om Landsbygden, tro, att leva under hot och det bästa samt det värsta man kan gå igenom.

”Han hade kartlagt mig i över åtta år, köpt vapen med målet om att avsluta mitt liv.”

Efter sina elva år som partiledare för Centerpartiet ville Annie Lööf inte bara göra ett bokslut utan att ge något tillbaka. Resultatet blev boken ”Också Annie”.- Genom min berättelse önskar jag att jag kan uppmuntra andra att våga stå upp för det man tycker, både i stort och smått. Jag vill även ta med läsarna bakom kulisserna och önskar att man ska få en bild av hela mig. Efter 16 och ett halvt år i politiken hade jag över 70 anteckningsböcker och jag har tagit med lite av det i boken. För mig har det varit viktigt att det inte är någon efterhandskonstruktion utan att jag har velat berätta hur det var där och då, säger Annie när vi ses på hennes bokförlag i Stockholm. 

Annie är uppvuxen i småländska Maramö. Hon berättar att där fanns en Bullerby-känsla som betytt massor för henne, värderingsmässigt men också hur hon blivit som person. Familjen hon växte upp i beskriver hon som stor.
Det fanns en närhet till naturen bland åkrar och gårdar utan linjebuss och mataffär. 
– Det var till exempel aldrig någon som kom från kommunen och skottade snö, sådant gör man själv på landsbygden, säger Annie som tidigt fick lära sig att hjälpa till på gården vilket gjorde henne både självständig och trygg i sig själv. 

Busig men blyg
Den tidigare partiledaren beskriver sig själv som ett busigt barn, något hon blev påmind om för ett tag sedan då hennes mamma tog fram en röd bok, en så kallad ”hyssbok” där hon skrivit ner Annies alla olika bus. Till exempel låste hon in sin lillasyster i en garderob och gömde sedan nyckeln. 
– I skolan var jag mer den blyga. Mamma och pappa uppmuntrade mig hela tiden att våga mer. Jag vågade knappt räcka upp handen i klassrummet och att behöva stå och prata framför klassen var det värsta jag visste.

Rätt och fel, brott och straff
Idag hör Annie till en av våra mest erfarna talare. Hon har inga som helst problem med att stå framför stora folksamlingar och föra fram sina åsikter. Men att bli politiker var inte något hon drömde om.
– Nej, jag ville hellre gå i pappas fotspår. Han var polis och jag gillade att hänga i fikarummet på stationen och lockades av polisbilarna och uniformerna. Men framför allt fascinerades jag av rätt och fel, brott och straff. I sjuan var jag helt viss om att jag ville bli jurist, säger Annie. 
Om kvällarna brukade hon titta på advokatserier som Emma Åklagare och Ally McBeal och samtidigt pluggade hon hårt. Höga betyg var hennes drivkraft för att komma in på juristlinjen.

Gråskalorna har kommit med åren
Annie är endast 23 år när hon kommer in i riksdagen, Sveriges yngsta riksdagsledamot. Siktet var hela tiden inställt på juristyrket, samtidigt kändes politiken och möjligheten att få driva valkampanj otroligt kittlande.
– Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle bli inkryssad, menar Annie vars intresse för politiken tog fart.
Annie gick från att vara student med studiebidrag till att plötsligt få en hög lön och ett kontor i riksdagsbyggnaden. Från att vara okänd till att få genomslag nationellt.
– Jag var väldigt starkt ideologiskt präglad och enormt svart/vit i mitt tänk. Gråskalorna har kommit med åren, förklarar Annie.

En känslomässig tornado
När Annie insåg att man som politiker på riktigt kan göra skillnad blev politikeruppdraget alltmer tilltalande.
– Jag skulle snarare säga att det blev oemotståndligt. Samtidigt kunde jag inte lämna min juristutbildning ofärdig. Det har alltid varit viktigt för mig att fullfölja mina mål. År 2011 såg jag till att lämna in min uppsats och tog examen. Detta var dagen innan jag presenterades som ny partiledare, säger Annie och beskriver den här tiden som den mest turbulenta i hennes liv. Många stora händelser och förändringar.
Samma år, inom loppet av ett par månader som hon tog sin examen och blev partiledare förlorade hon sina svärföräldrar. Och som om det inte vore nog med stora livshändelser gick hon dessutom och gifte sig. 
– När jag ser tillbaka på den där tiden kan jag inte fatta att jag orkade. Det var verkligen en känslomässig tornado. Samtidigt är jag glad över att jag orkade, för hade jag till exempel inte slutfört min utbildning som jurist där och då vet jag inte när det blivit av. 

”Det finns ett värde i att lyfta fram hoten och hatet i ljuset och visa på hur det faktiskt ser ut. Samtidigt tar det mycket kraft och energi från mig varje gång jag pratar om just mina upplevelser.”

Ville inte träffa någon kille hemifrån
Annie träffade sin man på en så kallad hemvändarkväll i Värnamo. Han kom fram till Annies kompis, som hade dejtat honom ett halvår tidigare men hon hade insett vid första träffen att de bara var vänner. Annie däremot tyckte han lät mycket intressant.
– Jag hade fallit lite för honom redan innan jag träffade honom, tack vare min kompis. Jag tyckte han lät underbar. Men under denna kväll föll jag även för hur han var på riktigt. Och så föll jag för hans ögon, säger Annie.
Men grejen var att hon hade bestämt sig för att inte träffa någon kille hemifrån och ville inte alls pendla varje vecka mellan Stockholm och Värnamo. 
Samtidigt har hon insett fördelarna, inte minst för att de har samma referensramar. Båda är uppvuxna i varsin by, på varsina gårdar, hängde på samma uteställen och gick i samma skola. 
– Vi lärde känna varandra först som 30-åringar, men det känns ändå som jag är en del av hans uppväxt. 
Annie berättar att kärnan i deras relation handlar om att de varit duktiga på att ge varandra tid för varandras karriärer samtidigt som de hållit på sitt privatliv.
– Vi delar lika och hjälper varandra i vardagen. Jag skulle säga att vi är väldigt jämställda. Alla män klarar inte av framgångsrika kvinnor, men min man har ofta fått vara ”plus en” i olika sammanhang och han tycker på riktigt bara att det är skönt, berättar Annie. 
Annie berättar att det är många politiker på toppen som skiljer sig, men Annie känner snarare att deras relation har fördjupats. Inte minst efter deras yngsta dotters födelse som Annie bland annat berättade om i sitt uppskattade sommarprat i radio. 

Den svåraste och värsta tiden
Båda Annies döttrar är för tidigt födda, men Ester kom endast fem veckor tidigt och behövde ingen neonatalvård. Annat blev det för Saga som föddes i vecka 28.
Allt började med att Annie, nästan en vecka tidigare, drabbades av enorma smärtor i magen.
– Egentligen kändes hela den här graviditeten annorlunda än den första och det gjorde liksom ont på oväntade ställen i magen. Jag sökte vård, men allt såg normalt ut och bebisen var frisk. Så jag åkte hem igen, men vaknade en natt av en känsla hur något helt plötsligt brister inne i magen.
Senare ska det visa sig att Annies moderkaka vuxit så mycket att den spräcker livmodern. Då hade hon redan hunnit opereras, med Saga i magen, för att stoppa en förmodad blödning i levern, men det visar sig senare komma från en spräckt livmoder.
– Det här syntes inte förrän jag legat inne en vecka på sjukhuset då de till slut gjorde en magnetröntgen. Smärtorna tilltog och när man till slut såg varifrån blodet kom blev situationen plötsligt väldigt akut.
Annie fick byta sjukhus och transporterades i en ambulans som fick köra i snigelfart eftersom risken fanns att Annie skulle förblöda. 
Efter kejsarsnittet blev Annie sövd och man gjorde en omfattande operation.
– Det var ett trauma i sig att bli mamma till en bebis i vecka 28, men att samtidigt vara svårt sjuk…det var den svåraste och värsta tiden i mitt och Calles liv. 

Ständig skräck 
Annie genomgick tre operationer på kort tid. Hon fick pumpa sin mjölk som sedan vaskades på grund av de starka mediciner hon åt. Dessutom fick hon ha kateter och vissa dagar kunde hon inte ens ta sig från sängen för att borsta tänderna. Hon beskriver hur hon låg på badrumsgolvet på sjukhuset och sträckte sig för att nå larmknappen. 
Annie rullades in så hon kunde ligga i en säng intill Saga, som var kopplad till olika sladdar och hon beskriver hur smärtsamt det var att varje kväll säga godnatt till sin dotter eftersom hon inte visste om hon skulle leva när Annie vaknade.
– Det var en ständig skräck att Saga skulle dö. Hon hade drabbats av reflux och hade oregelbunden andning, flera gånger slutade hon andas, säger Annie.

Personen bakom partiledarrollen
Annie, som tidigare varit en person i maktposition och som alltid varit van att ha kontroll, kände sig plötsligt helt maktlös. 
– Jag är en person som man är van att se som stark och kraftfull, men nu var jag tvungen att visa min sårbarhet. Idag känner jag en stor tacksam till alla människor som såg mig, personen bakom partiledarrollen, säger Annie och menar att det är något visst med personalen på neonatalen.
– Tiden med människorna som jobbar där och umgänget med alla föräldrar vars barn kämpar för sina liv, ja, det gör något med en. 

Att leva under hot…
Yrket som politiker, har enligt Annie sina baksidor. En av dessa är alla hot och allt hat. I sin bok berättar Annie till exempel om en situation där hon öppnat hotfulla brev där avsändaren har full koll på var hennes barn går på förskola. Hoten har gjort att barnen tidvis inte fått gå ensamma utanför huset. 
– Trots att jag levt med hot ända sedan jag började som partiledare är det varje gång som att något inom mig fryser.
Det har gått över ett år sedan Säpo kom hem till Annie och berättade att hon var en av de tänkta måltavlorna den 6 juli 2022, under Almedalsveckan i Visby då Theodor Engström knivmördade psykiatrikern Ing-Marie Wieselgren. 
– Plötsligt kröp det så nära inpå. Jag insåg att en person ville ta ifrån mig möjligheten att se mina barn växa upp.
Den 15 september samma år meddelade Annie att hon tänker avgå. Hon sa att Almedalsdådet och den hotfulla retoriken mot henne under valkampanjen var bidragande orsaker till beslutet.
– Tiden var inne att ge mina barn en mer närvarande mamma och man faktiskt kan göra skillnad på andra plattformar. 

…men känna sig trygg
Vid rättegången i Visby såg Annie sin förövare i ögonen. Hon ville inte att han skulle titta på en tom stol utan tvingas möta hennes blick. 
– Han hade kartlagt mig i över åtta år, köpt vapen med målet om att avsluta mitt liv. När våra blickar möttes så log han. Då gick det kalla kårar inom mig, men jag tänkte att  ”Detta ska han inte få. Han ska inte få mig att känna mig otrygg”. Sedan insåg jag att han sitter där häktad, snart dömd. Vi, det öppna samhället, vann och jag kände mig trygg, säger Annie.

Tid med familjen
Annie ser nu tillbaka på en sommar som inneburit något så ovanligt som en lång semester tillsammans med sin familj. Med spänning ser hon emot nästa kapitel av sitt liv, men känner att hon redan uppnått sin dröm.
– Det blir svårt att hitta jobb som kan toppa det komplexa och roliga i att vara partiledare. Samtidigt är jag övertygad om att jag kommer hitta nya plattformar. Jag vill till exempel föreläsa om ledarskap och vara rådgivare inom näringslivet. Men mest av allt ser jag fram emot att spendera mer tid med mina barn. Jag får nypa mig själv i armen varje gång jag nu är med på barnens handbollsmatch eller får hänga med dem en förmiddag i lekparken.

Vikten av att stå upp för sina värderingar
Hon ser med tacksamhet och stolthet tillbaka på tiden som partiledare. Priset har varit högt, men hon vill inte säga att de mörkare sidorna har överskuggat allt det roliga. 
– Det finns ett värde i att lyfta fram hoten och hatet i ljuset och visa på hur det faktiskt ser ut. Samtidigt tar det mycket kraft och energi från mig varje gång jag pratar om just mina upplevelser, säger Annie och belyser ännu en gång vikten av att stå upp för sina värderingar även när det blåser kallt.

Försiktighetsgeneral
Annie beskriver sig själv som en omtänksam hönsmamma.
– Jag tillåter dem såklart att testa nya saker och så, men det är alltid med en klump i magen. Jag är väldigt rädd för att de ska trilla och slå sig. Jag vet inte hur många gånger om dagen som jag säger ”akta dig” eller ”var försiktig”.
Annie berättar att hon, precis som alla föräldrar, är rädd för att mista sina barn. Men när man också levt på neontalen, när man varit så nära att förlora sitt barn, är det svårt att släppa taget. 
– Tiden där gjorde mig till en försiktighetsgeneral, menar Annie. 
Hon tror att den största utmaningen i rollen som mamma handlar om den ständiga känslan av att inte räcka till.
– Hur skapar man trygga barn som klarar att berätta allt för oss föräldrar? Jag vill att de ska känna att jag finns där för dem när de behöver mig och att de kan prata med mig om allt. Min förhoppning är att de ska bli självständiga och inte falla in i könsstereotypa fack utan vidga sina vyer. 

“Jag trivs i kyrkans rum”
Uppvuxen i bibelbältet och i en bygd där var och varannan tillhörde frikyrkan var det naturligt för Annie att gå på aktiviteter i de olika kyrkorna, som kyrkans barntimmar, scouterna och gospelkören.
– Min familj är inte kyrklig, men jag är både döpt och konfirmerad. Jag trivs i kyrkans rum och skulle nog kalla mig själv för en sekulär kristen. Jag tror på en högre makt även om jag tvivlar ibland när jag ser allt mörkt som händer i vår värld just nu. Samtidigt har jag känt en oerhörd tröst och trygghet i att tro, framför allt när jag befunnit mig i sorg eller kris.