Frida Funemyr
Jill har just fyllt 50 år! Och under detta jubileumsår firar hon med hela svenska folket genom sin show ”Simply the best”.
– Det kanske låter ironiskt att jag väljer att fira genom att jobba. Men även om det är ett enormt hårt arbete att vara artist så är det samtidigt otroligt roligt. Att stå på scen är livet för mig, därför känns det helt naturligt att fira så här, säger Jill när vi ses.
Hon förklarar att hennes show är en enda stor reflektion över allt fantastiskt hon har fått göra under alla år i den här branschen. Jill varvar egna personliga och melankoliska ballader med storslagna up-tempo covers, som förmedlar en känsla av Las Vegas-show.
– Vissa låtar är självskrivna, vissa försöker jag hitta en röd tråd med genom mitt berättande och det känns som vi lyckats, säger Jill vars show avslutas med ”Forever Young”.
Dansa i livet
Jill minns att hon brukade dansa tryckare till den gamla 80-talslåten, men att hon aldrig då fattade texten.
– Det är ju en text som känns så otroligt relevant även idag. Den beskriver hur vi ska låta oss dansa i livet den lilla tiden av livet som vi får här på jorden. Vi hoppas på det bästa även om vi måste förvänta oss det värsta, kommer de släppa bomben? Låten beskriver såklart ett annat krig när det begav sig, men vi har ett krig som pågår i våra grannländer och texten är relevant på alla sätt och vis. Livet är verkligen kort.
Jill citerar texten ”Turn our golden faces into the sun Praising our leaders, we’re getting in tune” och fortsätter:
– Tänk den dag vi tittar mot solen och hyllar våra ledare. Idag tittar jag på våra politiker, jag vill inte byta med dem och jag beundrar dem, men det känns så vilset. Jag tycker hela världen känns så vilsen.
Jill vill beröra
Jill påpekar att det är så mycket positivt som kommer med åldern, inte minst tryggheten.
– Jag känner mig mer trygg i mig själv än jag någonsin gjort och det är ljuvligt, men jag känner mig otroligt otrygg som människa och över att lämna den här världen till mina döttrar. Världen är full av idioter, se bara på Trump och Putin. Det känns som världen är full av en massa clowner som leker med en massa liv, det är så fruktansvärt, säger hon.
Jills främsta längtan och ambition är att få beröra sin publik, vilket hon verkligen gör i sin storslagna show. Hon menar själv att det är svårt att nå människors hjärtan om man inte vågar vara personlig.
– Det känns viktigt och jag är inget unikum bara för att jag har skilt mig eller för att jag är ledsen. Sorger går alla igenom förr eller senare, om inte en skilsmässa så kanske det är något annat likvärdigt som man kan känna igen sig i. Det är i detta som gemenskapen hittas och det som är hela kärnan i mitt kall, säger Jill.
Duett med dotter
Under sin show pratar Jill lättsamt till publiken och mellan låtarna beskriver hon sina känslor kring att hitta kärleken senare i livet och om barnens frigörelseprocess. På en av låtarna sjunger dottern Havanna duett med sin mamma, men Jill tror inte att någon av barnen kommer gå i hennes fotspår. Äldsta dottern går sista året på innebandy-gymnasium och yngsta har inte riktigt valt någon speciell bana ännu.
– Visst tycker de om musik, men jag skulle inte säga att de har samma kall som jag hade eller fått den stora gåvan som jag föddes med, säger Jill och menar att ingen är lik henne på så vis att hon som väldigt liten gick runt och sjöng jämt och ständigt.
“Vi behandlar våra äldre som om vi själva inte kommer bli gamla”
Jill var endast 5 år när hon började i kör. Hon tänkte aldrig att hon ska bli en artist, musiken har bara funnits där hela tiden. Jill berättar att hon aldrig skulle klara av att välja bort musiken. Ett tag, en period när hon befann sig i en svacka och inte kunde försörja sig på musiken, jobbade hon på arresten i Ängelholm. Men annars har det aldrig någonsin funnits någon b-plan.
– Men jag har alltid haft en dröm om att öppna ett äldreboende. Det hade varit så roligt att ta hand om de äldre i vårt samhälle. De har så mycket intressant att berätta och sedan tycker jag att vi behandlar våra äldre som om vi själva inte kommer bli gamla. Barn och äldre integreras inte längre. Men jag tror att det skulle ge alla så mycket utbyte och glädje, men nu lever vi dessvärre allt mer skilda åt.
”Sorger går alla igenom förr eller senare, om inte en skilsmässa så kanske det är något annat likvärdigt som man kan känna igen sig i. Det är i detta som gemenskapen hittas och det som är hela kärnan i mitt kall.”
Tid för reflektion
Jill ser det som en förmån att få bli 50, att få leva och bli äldre.
– Det skedde en förändring ganska tvärsnabbt i samband med pandemin och i en längtan efter att dra ner på tempot och faktiskt LEVA livet. Att varva ner så här som jag numera gör kom med ett slags mognad och reflektion, men också med min nya kärlek.
Idag prioriterar Jill tid för reflektion. Hon försöker även, när hon blir berörd av något – positivt eller negativt, att sätta sig ner och känna efter hur hon reagerar innan hon agerar.
– Jag har alltid varit oerhört snabb och alltid sett min kvicktänkthet som en styrka, men ibland kan det gå för fort. Jag har helt enkelt varit för snabb för mig själv och därför inte låtit mig själv känna efter ordentligt eller låtit tanken gå ända ner i själen, säger Jill. Hon menar vidare att det inte handlar om att hon inte vågat ta in en negativ känsla utan snarare att hon inte varit medveten om den eller hunnit stanna upp vid den.
Att lyssna och vara omfamnande
Jill tror att sårbarhet och att vara inlyssnande är bland de viktigaste ingredienserna i en sund relation.
– Mattias satte så fint ord på när han sa att en sund relation handlar om att höra den andra ropa. Det är väl just det kärlek handlar om, att lyssna och vara omfamnande. Det finns ett gammalt uttryck som jag tycker är fint; ”Älska mig som mest när jag förtjänar det som minst för då behöver jag det bäst”.
Barnens frigörelseprocess
Jill står nära båda sina döttrar. När man reser så mycket som Jill, känner hon sig hundra procent närvarande när hon väl är hemma.
– Jag är ju med mina barn på ett annat sätt än de som har vanligare jobb. När jag inte reser är jag med dem dygnet runt, vilket är en stor förmån. Det är en ynnest att få vara deras famn och stå redo med mellanmålet.
När Havanna var i 16-årsåldern kände Jill att hennes dotter plötsligt hade en egen plan, att hon hade en egen agenda och inte alltid räknade in sin mamma i den.
– Detta är ju inget konstigt alls och högst naturligt. Men förändringen kom så plötsligt och jag var långt ifrån redo, säger Jill som började skriva ner sina känslor kring frigörelsen, vilket resulterade i sången ”Dear Havanna”.
Hon berättar att ju mer hon öppnade upp hjärtat för de där känslorna desto mer kom det, en snöbollseffekt var i rullning och till slut hade hon fått ihop låtar till ett helt album. Känslorna beskriver Jill som en blandning av de flesta.
– Självklart känner jag en enorm glädje över att hon är trygg, kan stå på egna ben och vill ut i världen. Det är ju varje förälders skyldighet och dröm, för en dag finns vi ju inte där. Men kanske även en sorg över att hon plötsligt är stor. Det är ju en paradoxal värld, en lycka och en sorg när våra älskade små ammande barn helt plötsligt springer ifrån oss.
Plats för nära möten
Jill fick fin respons på sitt album och många menade att få satt ord på vad frigörelsen innebär och vad det gör med oss föräldrar. Jill tycker själv att många pratar om tonåringar som bara ska ha swish, men sällan om de känslomässiga delarna och till exempel om de uteblivna samtalen när det smälls i dörrar.
– Om man behandlar en individ som tror att den är vuxen som en vuxen så kommer det hända saker, då kommer samtalen. Jag upplever att man behandlar sina unga vuxna som barn i form av kontroll- och orossyfte. Oron är ju kärlek. Och visst, man är orolig på ett annat sätt idag än när vi var unga, men jag tror att om man behandlar dem med respekt så finns det plats för nära möten. Viktigt är också att visa tillit för sitt barn, tror Jill.
“Närvaro är min största utmaning”
Som mamma säger Jill hellre ja än nej och säger hon nej så finns det en anledning.
– Jag är generös, men bakom det finns en vilja att ta ansvar för till exempel ekonomi. Jag har aldrig gett dem en veckopeng och sagt ”klara er på den”, däremot finns det en gräns för att en gång måste de klara sig själva. Jag kramar och pussar massor på mina tjejer, men till min 13-årings förtret. Jag är inte lika välkommen med gosande nu och det är en fas som jag får respektera, säger Jill.
Hon har alltid uppskattat nattningarna av barnen för då finns det tillfälle för nära samtal.
– Jag tycker än idag att det är fantastiskt att få krypa intill på sängkanten, lägga mig hos henne och få prata.
Största utmaningen i rollen som mamma tycker Jill handlar om närvaro.
– Det är så lätt att barnen sitter med sina skärmar eller att man är mitt i en packning. Även om jag försökt dra ner på tempot så går ändå livet väldigt fort, därför är närvaro min största utmaning.
Hur varvar du ner efter en två timmar lång show?
– Direkt efter en spelning när det mesta av adrenalinet släpper blir jag ofta lätt illamående. Tar jag då ett glas vin eller en kopp med varmt te så kan jag ibland neutralisera det där. Väl på hotellet tar jag en dusch och somnar ganska direkt. Förr hade jag jättesvårt och var tvungen att, trots att klockan var halv tolv på natten, gå ut och springa 45 minuter. Jag hade så stort adrenalin-påslag, men sprang i snö och slask varje kväll annars var det omöjligt att somna. Och då ska jag säga att jag är känd för att vara en sovguru, jag kan verkligen lägga mig när som helst och var som helst och somna på ett kick.
Vad gör dig rädd?
– Världsläget. Det känns overkligt att vara svensk och tänka krig, men jag upplever att det kryper allt närmare och det skrämmer mig verkligen. Jag är även rädd för ensamhet. Att vara ensam kan vara ljuvligt, men att känna sig ensam är en läskig tanke.
Tror du på en högre makt?
– Både ja och nej. Jag tänker att det är bättre att tro än att inte tro eftersom det känns mer hoppfullt. Jag är med i svenska kyrkan och tycker att tro är en häftig kraft som jag absolut inte ser ner på men som jag själv inte hittat ännu.
Vad gör dig lycklig?
– Kärlek, mat, vänner, mina barn och min man.
”Min man” säger du, blir det giftermål snart?
– Yes, nästa år! Just det här året gick det helt enkelt inte att få in ett bröllop. Jag fyller 50, har en stor show och både min och Mattias äldsta barn tar studenten. Men år 2024 ser jag fram emot att samla alla våra vänner från Jämtland till Skåne. Det känns som en ynnest att få gifta sig igen.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag har allt jag drömt om; Mattias, friska barn, har hälsan själv och jag har föräldrarna i livet. Jag njuter av livet och lever min dröm.
